Aftonbladet – 22 juni 1871, sida 2

Msn har tagit i beslag en mängd af stort värde, hvilka man påtr fat i inesnrgenternas bostäder, de fle dem äro tröligen stulna och deras innehafvare hatvs sålunda gjort sig skyldiga till ex dubbel förbryteisa. Men har också äf ÅA påträ it vågra al de revolvrar, som ef kommu: non i stort antal bortekänktes som hadersåfvor. På låsens plåt är en frygisk mösse j greverad. Det är ännu oafgjoråt vär Ro cheforts mål skall komma före, dock har han, ej ännu mottagit nägor kallelse, och pro sen skall ej börjas förr än tre dagar eft dennas meddåelsnde, Det påstås att hav va måvokaten Allon till sin försvarare. Efte Rochefort kommer otdvingen till krigaminviera Rossel, som skall st för samms domstol. Derefter komma Bilioray och Asei. Msn vet nu med visshet ati Assi är tysk och född i Bremen. Pascbal Grousset gör ständigt nya bekännelser, förmodligen i h att derigenom kuna upp n Man nu are a vila dö soldater af B8:de linieregementet, som den 18 Mars lyftade kolfvarne i vädret. De skola aln på surma gång som sergesnten Ve af samma resemente, hvvken kommenderade fyrl, då gener:lerna Thomas och Lecomte fosiljerades, Den uuoderrättelse, som vid de senaste striderna i Paris utspriddes, att kyrkan Notre Dame blifvit stucken i brana, var ej så alldeles grundlös som man gensst antog. Insärgenterna hade lagt sin hand äfren på denna historiskt märkvärdiga och praktfulla byggnad från det gamla Paris dagar, och att den ej, liksom så många andra monamenter, b.ef lågornas rof, derför bar man, skrifver Gazatte Måbdicale, att tacka tjenstgörande läkaren på Hotel Dieu, hr Hasot, samt personalen i detta sjukhus. Den 24 Mej kl. 3 på morgonen, berättar hr Hanot sjelf, då han var stadd i tjenstgöring i mottagningssalen, fästades hans uppmärksamhet på ettibesyunerligt bulier, Insurgenterna framrullads nemligen fat, hvilkas innehåll var besiämdt til Notre Dames stickande i brand. På bemstälian al sjukhusdirektören, som påekade katedralens närbelägerhet samt att särade lågo i Hotel Dien, beslöt välfärdsotskottet att med kyrkans navtöndande skulle anstå tills de sårade iosurgenterna hunnit bortföras, Men icke dess miadroe sägo jukvaktarne hurg ki. 11 f. m. en tjock rök vältade fram ur Notre Dame, Läkarne, som nu ioträngde i katedralen, funno i koret och vid högaltaret två staplar af stolar, bänkar och papper brinna, Genom förenade bemödanden af läkarne samt nägra qvisnor och barn och sedan några pompierer infannit sig, lyckades det, i trois af att kommunisterne jade binder i vägen, stt släcka branden. KL 11 på aftonen var Cit6 i Versailiestruppernas bänder oeh både Notre Dame och Hotel Dieu voro räddade. 4 Vi afelota i dag geveral Trochos tal i nationalförsamliagen till försvar för sina åtgärder under Paris belägring: Den 30 December började borsbarderisgen, som räckte i 26 dagar mot farterna och 20 dagar mot; Paris, en bombarderivg, som, tvåremot alla civiliserade krigförandes bruk, ej på förhand blef tillkänvagifven. Våra sjukhus, våra kyrkor, våra syler blefvo, särskildt om natien öfversällade med granater. Vid ett annat tilltälle skall jag säga min tavke om detta bombardement. Bombardementet framkallade ett faktum, som fienden ej kuunat supponera: bombardementet, längt ifrån att nedsiå kololkningens mod, ingaf ytterligare mod och styrka åt folket att bära situationens allvar. Man har ofta talat om de fatriga folkklissernas långvariga lidanden; jag ter mig säga, att man häri har betydligen öfverdrifvit, ty denna del af befolkningen befaun sig, tvärtom, i en jemförelsevis. tillfredsatäljande belägenhet. Men det fanns en betydlig mängd invånare, handlande, tienstemän, industriidkare, fom ej hade nögra inkom, ster alig. Dessa voro också belägringeos verkliga, beroer, det är till der Paris guvernör vid dewta!4 tillfälle bevibär sih djupa känsla af beundran och tacksamhet. (Lifligt bifall.) N I En dag sade general Ducrot till mig, efter att)l ba moget öfvertankt våra truppers tillståad och j: fiendens dispositioner: Vi mäste ovilkorligen in-!4 skränka oss till defensiven ända tills vi ha förtärt j vår mista brödbit. Redan då var det bröd vi förja tärde tillsatt med blott em ringa qvantitet span 1 Det var förtviflans bröd vi äto, den sista!t timmens bröd! Vi utstodo grymma qval. Etter alla de ansträngningar som gjorts ansåg! jag dock ej, att Paris belägring skulle just då uppj höra, utan att nya ansträn; gar borde göras. ji Jag sade till mig sjelf med Suffrens ord: 5å länge ji vi ba en kanon qvär, skola vi okjuta, kauske skota j, vi med den kanonen döda våra fiender, Jag ville ic 2 till det yttersta, uppbjada allt, och jag tror att! detta var min skyldighet, ja jag tror så fortfarani; de, i trots af kritiken, som minsann ej stuckit un-s ler stol med mig. 1 (Ea röst: mycket bra!) 1 Jag föreslog ett arfall på Chatillon-platån ; detta ! mn var mycket farligt, men om vi lyckades !l kringgå fiendens positioner, så kunde vi bli herrar jt Versailles. En rådplågniog egde rum, 27 office-4 rare deltogo deri, men blott en delade min åsigt. i: Åt I Vv ; I ; l v I f s L ; ; E bfter en diskussion blef det enhölligt beslutet, att ! jirekt aufalla Versailles med Mont Valerien till itgångsoch stödjepunkt. Denna operation föreirogs framför alla andra som föreslogoa. Sådan, nina herrar. var anledningen till bataljen vid Buzeuval, i hvilken åttio bataljoner af Psris natiovalsarde deltogo. Nationalgardet ådagalade vid letta tillfälle synnerligen stort mod. Öfverste Rochebrune stupade då och minnet af honom, en if de tappraste officerare i armån, står lifligt qvar min själ. Vi förlorade också i denna batalj cen samle markis de Coriolis, som, trots sina 68 år, nodigt bar sitt gevär och sin tornister och lät H I i i I löda sig i de fiendtliga linierna. (Bral Bra!) Pa-i is nationalgarde visade, jag säger det högt, stor snergi, men det sakvade sammanhållning. Det I visade sig nediryckt af fältattiraljens tyngd; det! ar ett obyggligt akådespel och hvar och eu ope-;j :erade nära nog på egen hand. En åttondedelaf ationalgardets förluster, 3000 .man, i denna affär örorsakades af den nämnda bristen på samman-e vällning, hvartill ockeå kom dess bristande erfaenhet t. ex. vid anläggandet af sapp mot denji? amösa muren i Longboyau, hvaröfver ingeniör1 fficerarne uttalade sin förvåning. l Jeg ryckte frawåt med en bataljon vendöister, i! å jag med ens fann, att vi voro nära fienden, 5 lere af våra pationalgardister grepos al en par j isk skräck vid åsynen af fienden och sköto vilse, i ch på sex stegs afstånd från mig såg jag min yr Ir 1 E S N c t l 1 8 djutaut falla för ett af en nationalgardist aflosI adt skott. Jag nämner detta för avt bevisa, att let icke är klokt att föra mot fienden trupper, om sakna organisation, deras mod och patriotism på vara huru stora som helst. Etter bataljen vid Buzenval uttalade sig befolkingen, pressen, nationalgardet och regeringen på jet afgjordaste emot mig. Den rådande tanken var ör öfrigt densamma, som alltid herrskat efter sls1 et vid Coulmiers, Man fordrade ett utfall ij! nassa. Eu deputation af nationalgardet hade tilljr eh med iofunnit sig hos mig för att föreslå mig, i! tt låta icke eadast de beväpnade nationslgardena! öretaga ett utfall, utan äfven de som icke hadelt ågra vapen, på det de, såsom orden föllo sig, ! måtte leverera en sbataille torrentielie. (Allmän C sunaterhet.) Massan var icke riktigt ense om! eana plan. Regeringen deremot var det. . Förjs nig var det en -militårisk hederssak att tillbaka. k isa den. Regeringen höll eoskilda konferenser för if tt inhemta ojficeraraes tankar. Man försökte finna ågon, som ville åtaga sig att föra befälet vid ett tll i massa. Officerarne af alla grader blefvo i? llfrågade, saen det fanns ingen bland dem, icke ns pågon öfverste eiler bataljonschef, som ville 12 ndantränga öfverhefälnafvaren för att intagalt ans plats. Som I kunnen förstå, var det från d et:a ögonblick förbi med öfverbeföshafvarens auk v oritet. De af regeringen sammankallade maierna i Paris sade mig med den största artighet, jag tror det var Vacherot som förde ordet) att vig ställnicg icke mera var hållbar; och ati jag nåste inlemna min afskedsansökan. Jag svarade, 1 tt jag aldrig skulle inlemna min afskedsansökan, 1 t d ren låt regeringen förstå, att det var hennes rätt tt afsärta mig och utnämna en annan. Jag blef sjelfva verket afsa illaatt tt art