Aftonbladet – 20 juni 1871, sida 2

mitön hyste förtroende för honom, han deltog en kort tid i redaktionen af Journal officiel och han itgaf derefter Bin egen tidning, som var central. somitens organ liksom Pere Duchene var kommu2en8. Dessa omständigheter i förening bidrogo ill att han var en mycket ansedd man i kommuGen. I torsdags afslutades den tyska riksdsgens sessioner. Kejsaren-konungen uppläste tronjalet, i hvars första afdelning han tackade riksdagen för dess medverkan att bela krisets sär och att ha satt honom i stånd att rdigt belöns de män, som ledt tyska folket till så lysavde bedrifter. Senare hälften ef talet berörde de institutioner, medelst hvilka Elsass och Lothringen skola lyckliggöras. Till slat heter det: Afsintandet ef eder verkmhet, mina herrar, sammanfaller med de gerrika truppernas af alla tyska härafdelningar intåg i min hofvudstad. I skolen bli vitnen till intåget, och när I under iotrycket af denna nationella högtid återvänden till adea hem, skolen i mediöra den glada viss het, stt den tyska folkrepresentationens psiotiska bängifvenhet har sin berättigade an1 i fäderneslandets storartade utveckling och i sezerfestens glans. Måtte, såzom jag boppas till Gud, och såsom jag efter Tyska ikets pygruadade förbindelser till alla utndska makter vågar vara öfvertygad, den ed, hvaråt vi glädja oss, blifva varaktigl De i Mänchen sedan pingsten församlade vetenskapsmännan af det gammalkatolska partiet ha utfärdat en af Döllinger författad adress til samtliga Tysklands katoliker. Om detta dokument yttrar Neue Freie Presse, att det torde komma att biifva lika epokörande som den af de evangeliska riksstänrna på riksdagen i Speier är 1529 aflitna otest. Ea jemförelse mellan förhällandera då och nu ligger i sjelfva verket nära nog till hands. Nu likasom då sträfvar man att frigöra sig från det romerska oket, Nu såsom då ledes man småningom från striden mm en enskild dogm till foråran på en go0mgripande kyrklig reform. I Döllingers krigsförklaring reot olelbarhetsdogmen förninma vi en fläkt af Luthers anda. Den närkliga handlingea lyder i kort sammanrag sälmda: 1I, Vi förkasta fortfarande de vatikanska . hvilka, huro mycket än bistoparne sa det, tillerkänna påfven person2 at och absolut makt inom kyrkan. 2. Vi hysa fortfarauds dona fasta över. selsen, att de vatikanska dekreterna uten allsarsam fara fi 0 alldales oför varande raas lagar och iorättningar och att vi genom att antaga dem skulle komm en alldeles olöslig motsägelse med våra politiska pligter och ader. 3. Afven da tyska biskoparne visa geno.a le mest olika och motsägande tydningar af 13 vatikanska dogmaraa, att de mycket väl sänna de vatikanska dogmernas nyhet och sMygas för dem, Vi beklsga deriör ett såjant bruk af dat biskopliga läroembetet, beslaga, att de tyska biskoparne icke skytt att i sitt senaste he-dabref besvara ropet från. sina diocessvers simveten med emädelser mot: förnuftet och vetenskspen 4, Vj tillbakavisa biskoparnes hotelser isom oberättigade och deras tvångsåtgärdar som ogiltiga och utan bindande kraft. Vi seta, att deras exkommunikation hvarken san be:öfva de troende deras goda rätt tillt ie kyrkliga nådemedlen eller presterna. rät: igheten att utdela desamma, och det är vår sfsigt ett icke läta decensnråtgärder, genom ka man sökt skydda falska läror, göra ågot intrång i vår rätt. 5. Vi lefva i det hoppet att den strid, som nu under en högre ledning utbrutit, skap. alifva ett medel till att förbereda och FFeverkliga den reform at det kyrkliga til tåndet, efter hvilken man så läpge läng at och som blifvit oafvislig. Vi hoppas på en äkta ktyrklig pånyttföelse, i lkoa hvarje katolskt. kulturfolk efter sin folkegendomlighet och i enlighet med sin kuliurmission skell utgöra ee fri lem af den allmänca kyrkan, prester och tskmän enigt samverka till det. kyrkliga lifvets gestaltving, och ett vetenskapligt bildadt, värdigt episkopat och primat ätergifra kyrZan hennes rätta plats i spetsen för verldens sxolturutveckling, och vi hoppas genom ep sådan pånyttfödelse krona närma oss dea kristliga utvecklingens bögsta mål, de krig.na konfessionernas återförening. Adressen är försogd med 31 underskrifter, land hvilka utom Döllinger förekomma Friedrich, Huber, Reinhers, Schule, Knodt, Micheiis, Stampi, Acton, grefve Moy, Zirnzidl m. fl. Engelska parlamentet började den 12 Jun, debattera det i Washington afslutna fördraget: I. anderhuset lemnade hr Gladstone rörande en at artiklarne nägra förkiariogar, som äro af specieli intresse för alla raakter. Denna artikel angär handeln med vapen och krigsförnödenheter i de neutrala hamnarne. Enligt hr Gladstones tolkning är i de neutrala farvattnen och hamnarne handeln med krigsförnödenheter, som äro afsedda för export icke förbjudea. Men på det att denna anordning skall göra nägon effekt, säger Indep. belgo, är det väl ej nog att den tillämpas. af blott två kontrahberande parter; det blir alldeles nödvändigt att den godkännes äfvera af de andra niakterna. Art. 6 skall derför underställas alla regeringar till godkännande och på det hvarje falsk tolkning mätte förekommas skola kabinetterna i London och Washington noggrannt utveckla dess syfte. I öfverhuset yrkade Russell, motståndare till det ifrågavaraude fördraget, att det skulle förkastas. Enligt hans åsigtär det England Posamt som har att göra koncessioner, det hade åtagit sig förbindelser och inskränkningar för framtiden, dem ir ej brydde sig om ett iskttaga under Get franskt-tyska kriget. Han fordrade att Evgland skulle ergå till den lagstirtving som fanons före sriget med sydstaterna, skulle det också koita Amerikas vänskap. Det är naturligt att Russell omfattar denna åsigt, ty det var untor hans administrationstid som största delen af de gerningar begingos, för hvilka Ameika begärde upprättelse och ersättning. Fredsintressena på begge sidorna af Atlan