Aftonbladet – 19 juni 1871, sida 2

Efter Journxl des Debats återgifva vii daj första afdelningen af dot märkliga tal, son general Trochu den 13 ds höll i national församlingen med anledning så en raotion doron ait nationalföravarsregeripgens åtgärder skull blifva föremål för fö rsökring Talet eger ett ö 28 genon de upplysoiogsr, det ismuar om hövdelserna gåvg från Augusti 1870 till Paris kapitula tion och lyder på följardo sätt: Med anledning af en obetydiig petition, son blef inlemnad till församlingen, tilläten I genera Changarnier att, till stor fromma för kommand undersökningar, för eder aflågga en berättelse on hvad han sjelf bevitnat vid den smärtsamma kapi tulationen af Metz. Tilliten derför mig, att mer anledning af den rapport, som nu blifvit framlagt för er, i min ordning få sflågga min berättelse Jag hoppas kunna för eder skildra en sida af bi storien om dea franska armåns förfall, om de för nämsta orsakerna till våra olyckor vid Rhein, om revolutionen af den 4 September, sådan jag upp fattar den, och slutligen om belägringen af Paris (Rörelse.) Jag torde icke behöfva säga er, mice herrer, att jeg tar i anspråk hela er välvilja, ty det är en svår uppgift jag åtagit mig. Jag hör icke till dem, zom systematiskt angiips det förflutna, kejsardömet. Jag kan icke glömras att kejsardömet votersdes af en ötvervägande ma: joritet i landet; och för öfrigt talade jag alltid med uppriktighet, jag kan väl säga med fasthet till detsamina, så länge det befann sig i välmåga och lycka; derför vill jag nu endast tala om detsamma med det undseende, man är skyldig olyckan. (Några röster: mycket bra!) Men, såsom I veten, mine herrar, har jag blifvit i visst hänseende fritagen från denna skyldighet, som jag orubbligt skulle ha fasthållit, om icke kejsaren i ett manifest, som han låtit utsprida i landet just då valen till denna församling skulle ega rum, hade yttrat dessa ord: Kejsardöraet öfvergafs af dem, som bort försvara det. Jag läser i dessa ord, mine herrar, en smädelse så mycket grymmare, så mycket svårare att bära, som jag skall ovederi igen bevisa, att det just var kejsardömet, som i a ögonblicket öfvergaf dem, hvilka bade fått i uppdrag att försvara det. (Rörelse.) Mwme herrar, den militära andans förfall har sin grund i våra revolutioner, och likväl känner jag icke till annat än nyttiga sådana. Men den äregirighet, den ursinniga täflan, de uppväckt, hafva gjort, att personer, som förut fönno sig mycket väl i sin anspråkslösa ställning, icke längre ville låta åtnöja sig med den rang, som deras förmåga eller deras tjenster anvisade dem. Jag upprepar det, revolutionerna ha orsakat en vild äregirighet och täflan. Revolutionen af 1830 gaf första upphofvet till denna desorganisation af armen; revolutionen af 1848 utbildade den och statskuppen gaf den sin fulländniog. (Rörelse ef bifall.) Hon gaf den sin fulländning under förhållanden, som gjorde dess konseqvenser fruktansvärda; ty genom henne bröts en tradition, som hade ett högt värde hos den samtida militära generationen; denna tradition bestod deruti, att man ansåg, att armån var den bestående regeringens retöd, och att Lon skulle omkomma i samma ögonblick hon omom. Vid sistnämnde katastrof störtade armån regeringen och fattade rot med den nya styrelsen. Deraf uppkom en gtor rubbning i den militära andan, en djupgående rubbning, men såsom jag under en avnan session förklarat, var armen vid detta tillfälle mera offer än brottslig; ty armån, tillika med sina most framstående anförare, tillika med landetg mest aktade män, stäldes gentemot anarkien. Det hette då: allt är färdigt att ramla; makten måste iterupprättas. Styrelsemakten återupprättades mycket riktigt; men den sedliga makten bekymrade man, sig icke om, och det var detta som förderfvade Jitsem mans. År 1867, efter slaget vid Sadowa, skref jag en ok, benämnd: La mee frangaise en 1867. Denna ok hade för ändamål att visa, att om ett krig kulle utbryta, voro vi icke rustade. Skärskådande )sterrikes och Preussens ställning, yttrade jag i letta arbete, att Österrike blifvit besegradt, emelan preussiska armån, som länge varit rustad och vars krafter regericgen alltid höll koncentrerade, ade öfverraskat den ofullständigt rustade och rgaviserade österrikiska armåön, som dessutom aknade all koncentration. Detta, mina berrar, ar verkliga orsaken till Österrikes militära olycor. Och vid samma tid tvekade jag icke att väga, tt om vi icke upprätthöllo freden för att reorgaEA armen och villaga erforderliga rustgingar,! kulle det kunna hävda, att vi sjelfva blefvo öf