Aftonbladet – 17 juni 1871, sida 3

På bernet luften är ren och klar, Der, flägt all smärta, all sorg förtar. Till hjertats djup skall dess svalka gå! Så kom, du kära, till berget då. Kom, sätt dig neder vid klippans rand Och skåda fjerran kring No och strand. Hör — klockan manor till aftonsång, Till templet styre vi då vår gång. Så vidt som himlen vårt tempel är Och sjelf Gud Fader predikar der I solens stråle, i vindens sus, I lärkans qvitter och bäckens brus! Se der hur solen så underbar På fästet skiner, så hög, så klar. Så herrligt lyser de strälars krans, Och rymden skimrar i Jjus och glana, En blick från Herren, så mild och varm, Ger lif i vakvande jordens barm, Och bäcken flyter der drifvan lig Och speglar solen i silfvervåg. Ditt öga fuktas, din känslas tår, Den klara, rena jag nog förstår, Ditt bjerta våras; — jag ser det väl — Och Gud da speglar uti din själ. Ej gråter du utaf sorg och qval, Da tåras ljuit säsom berg och dal; Och snart, ja snart i de bäckars spår En verld af doftande blommor stär! Hör, orgelns toner med måktigt brus I rymden blandas med vindens sus. I skyn en jublande lärka slår... En flägt at Gud genom alltet går! —rR—r, or rer