Aftonbladet – 17 juni 1871, sida 3

RM ESA Festen för Nordvestra stambanans invigning. Den af Nordiska nationalföreningen med anledving af jernbanans öppnande mellan Stockholm och Kristiania arrangerade högtidligh:t egde rum i går afton å Hasselbacten. Balkopgen uti den mindre byggnoiogen till böger, der festen hölls, var rikt dekorerad med skandinaviska fanor. Kl. omkring 8 samlades deltagarne, hvilka, utom medlemmar af töreniogen, utgjordes af många för det lyckligt fullbragta stora företaget intresserade personer, samt flera både norrmän, danskar och finnar. Efterintagen supå framsattes bålarne, hvarefter Nordiska nationalföreningens ordförande frih. A. C. Raab i ett längre föredrag framhöll dagens betydelse. Frih. Raab erinrade dervid, att ehuru de från en gemersam stam utsprungna folken i Skanvdinavien tidigt söndrades från hvarandra, ha dock tanken på deras återförening städse varit lefvande bos deras bästa män och tid efter annan fraraträdt i försök, att åvägabrioga en sådan återföreniog. Då densamma ändtligen 1814 af vår nuvarande dynastis grundläggare bragtes till stånd mellan Sveriges och Norges folk förefunnos likväl många anledningar till misstro, missförstånd och fördomar dem emellan, Dessa kuvna endast undanrödjas i den mån de båda folken lära känna hvarandra. Då den obetydliga beröring, som hittills kunnat ega rum dem emellan, redan uträttat ganska mycket i detta hänseende, hvad hade man icke då rätt att hoppas af det yppersta bland kommunikationsmedel, som denna dag blifvit, fullbordadt och invigdt! Ofelbart skola de ömsssidiga besöken, de ömsesidiga bekantskaperna, med deraf följande vänskapsoch affärsförbindelser i samma mån mångfaldigas, som tiden och kostnaden för resor mellan de båda rikena blifvit minskade. Vi skola derigenom mer och mer lära känva hvarandra, och med detsamma också att innerligare vårdera de band, som förena våra framtidsöden. Dagenv, tillade talaren slutligen, har dock en särskild betydelse, som icke bör vid detta tillfälle förbigås med tystnad. För folk, som vetat att förvärfva, bibehålla och med sars begagna de friaste samhällsformer i Europa, gifves ingen dyrbarare egendom än . jelfständigheten. Hvad vore lifvet med alla dess mer el ler mindre inbillade fröjder värdt, om vi ej skulla sjelfva få stifta våra lagar, sjelfva beskatta 033 — fritt yttra oss! De tider, i hvilka vi Jefva, ära hotfulla för de mindre folken; men med den krafi som Asa-söner hafva i arf från sina hugstora förfäder och som — om den ock under en långvarig freds makliga lugn visat sig slumrande, dock hastigt skall vakna till lif, om det älskade fosterlanget hotas, och med stöd af vårt lyckliga insulära läge, kunna vi utan all tvifvel med säkerhet försvara våra landamären, Dertill fordras dock att vi icke låta invagga oss till säkerhetssömn af sirånsången om en evig fred. Det fordras att vi ordna vårt försvar efter måttet af den krigsbildning andra folk ega. Dertill fordras ock att de båda — hvarföre ej alla tre? — nordiska rikena kunna påräkna hvarandras biträde. Väl har jag med missbag nyligen läst en artikel, deri ett retsamt tvifvel framkastades öfver norrmösnens beredvillighet att vederbörligen deltaga i det gemensamma försvaret, men jag tillbakavisar hvarje tvekan i detta afseende med den enkla sanning, att norrmännen äro ett lika klokt, som trofast folk, lika måna om sin sjelfständighet, som vi svenskar om vår, och som lika väl som vi begripa att det ena riketa ofärd vore det sndras. Bufvudfrågan ligger ej i några på förhard skrimna, mer eller mindre ömtvistade paragrafer, utan i den hastighet, hvarmed vi kunna kasta bjelpen från det ena riket till det andra. Och detta är icke den minst vigtiga syppunkt, ur hvilken vi ega att bedöma den i dag öppvade banan. . Vare derföre de förenade rikenas rätta sammanbindningsbana välsignad af Den, som leder nationornas öden, så sannt som hon varit efterlängtad och nu är löftesrik, Hoppet derom gifver oss en ökad anledving att med skalden utbristar År icke Norden skön, I bröder? Är den ej vu er dubbelt kär? Hvar ligga länderna i söder, Så lyckliga, som Norden är? Amanuensen Granlund utbragte derefter i varma ordalag en välgångsönskan för fosterlandet, hvarefter generalmajoren erefve C. M. DLjörnstjerna föreslog en skäl för Norge, beledsagad af verser, författade och upplästa af dr O. Sandahl. Denna skål besvarades af norske grossbandiaren Frich. Professor Key talade derefter för Danmark, särskildt framhållande hur nödvändigt det vore under dessa öfverallt ioträdande spiitets och våldeta dagar, att de skandinaviska nationaliteterna stöte sig eudrägtigt tillsammans i nöd och lust, hvarjemte han påminde hur mycket det lilla Danmark redan så att såga för deuna id lidit, och bur mycken lifskraft och storhet det förefanns och alltid förefunnits hos det danska folket. För Finland, det för oss så köra landet, yttrade sig amanuensen Wieselgren, som sökte ägga vigt deruppå, att fastäv vi, såsom det blifvit yttradt, fått ersättning för Finland uti Norge, vi dock altid med den varmaste bågkomst borde vara fästade vid ett land, vid hvilket vi voro förenade genom så många gemensamma minnen, gemensamma strider på odlingens och stridens fält. Magister Ca stren från Finland tackade för denna skål j ett längre tal, bvari ban sökte framhälia det berättigade i det fioska natiovalitetssiräfvandet, bvari, efter hvad han trodde, den enda möjligheten låga för finska folketa andliga sjelständighet. Den vackra och i allo lyckade festen afslöta först efter midnatt. frisntäksnntnn Eu —TTSF:7,L PR NE Aa rese SITE EA RRSNENSN