Aftonbladet – 15 juni 1871, sida 4

höll föreskrifter för den förutsatta möjligheten af miss Kate Doughtys förlossning, i hvilket fall agenten skulle sörja för henne på allt sätt och vis. Uppfordrad att svara på ed förklarade käranden, att han några månader före sin afresa till Amerika hade förfört sin kusin, sem nä satt helt nära bonom i saloa, och att hon någon tid derefter hade försäkrat honom, att hon var hafvande. Nu hör jag likväl, att nämnde kusin, numera mrs Radeliffe, är en af svarandens vigtigaste vitnen, som är beredd att svära på vär hennes tur kommer, att käranden alls icke är Roger Tichborne. Vidare ha svarandens representanter inför domstolen en qvinna i Whitechagel (östra delen at London) färdig att svära på, att käranden är hennes sön. Större tvifvel om kärandens identitet uppväcker likväl hans glömske af allting, som spgår hans uppfostran ce Etppväxande i Paris, der han i sina föräldrars bus tillbragte de första 15 eller 16 åren af sitt lif. Icke nog, stt han totalt glömt franska språket, han föreger äfven att hafva totslt glöm allting, som han då lärde eller upplefde. Har kan ej nämna ett hus3, en gata eller en trakt dec han bodde. Han medger, att han hade en informator, men endast en. Motparten ämnar bavisa, att Roger Tichborne hade fem. Han förnekar, att han gick uti någon skola i Paris. Motparten kommer att bevisa, att Roger Tichborne gor i en skola, som på den tiden hölls af en nuvarande biskopen at Orleans. Processen förorsaksr ett ofan:ligt arbete, och käranden, som är en ovanligt stor och korpulent man, lider af rågon åkomma, söm i går gjorde det omöjligt för honom att fortsätta med svar på de förhöraade advokatens frågor, så att processens fo:tsättning måste uppskjutas till nästa måndag, och det tor e vara tvifvelaktigt huruvida käranden då blir i stånd att underkasta sig en fortsättning at förhöret. Det handlar om Tichborneska familjens egendomar med en inkomst af omkring 34 million riksdaler om äret. — Den nya Righibanans öppnande. Derom skrifves från Luzern till danska Dagbladet: Medan man i Paris umgicks med planen att genom eld och svärd förstöra den sköna stadens skönaste minnesmärken af äldre och nyare tiders konst och kultur, ja, på sarima dag som Vendömekolonnen störtades, invigdes här i Schweiz ett kulturverk, som är en glädjande bekräftelse på huru mycket menniskoanden, understödd af en kraftig vilja, förmår uträtta trots de svårigheter som hvarje stor och ny uppgift är underkastad. I dessa dagar är Righibanan öppnad för den allmänna trafiken. Det är icke längre hästar och åsaor som bära den resande från Vierwaldstädtersjön till toppen af Righi. De stönande lastdragarne, som arbetade sig uppåt bergets sidor under tyngden af de resandes bagage, äro nu föråldrade, materien har pu äfven här trädti organismens ställe, medelst ångkraften föras de resande till de berömda punkterna Rigbi Kaltbad och Righi Staffel, och till nästa år skall man nå ända upp till den 5400 fot öfver hafvet belägna Righi Kulmv. Rigbibanan är byggd af de schweiziska ingeniörerna Naeff, Riggenbach och Zsachokke under 1869—71; dess längd är 16,000 fot, och niväskilnaden mellan de tvenne nuvarande ändpunkterna byn Viznau och Righi Staffel, är 3600 fot. Denna jernbana skiljer sig i de flesta afseenden från vanliga jernbanor. Lokomotivet är en 220 centner tung, torplik ångmaskin af 120 hästars kraft med upprättstående ångpanna. Detta lokomotiv skjuter framför sig en mycket lättbyggd öppen vagn, inrättad till 54 personer, och tillryggalägger bansträckan på 5 qvart. Emellan de tvenne skenorna löper en tredje stegformig sådan, bestående af tvenne smala skenor förenade med små prismatiska jernstänger med ett mellanrum af 1, tum. I dessa ingripa lokomotivets och passagerarevagnens femte bjul (ett tandbjul mellan de tvenne främsta bjulen, hvilket tjenar till att hindra vagDens framåteller tillbakagående rörelse, ifall lokomotivet stannar). Endast uppstigningen sker medelst ångkraft, nedfarten genom en ny uppfinning, inoch utströmning af luft genom cylindern. Det är med en besynnerlig känsla man sätter sig upp i Righibanans kup. Det är ungefär som när man första gången stiger in i den lilla vagnen från rutschbanans torn i Tivoli. Långsamt, pustande arbetar maskinen, efter en jemn sträcka följer ett brantare ställe, man börjar vänja sig vid att ha fötterna i jemnhöjd med hufvudet, och man känner sig något lugnare då man märker att det alltjemt går framåt, äfven der branten är högst. Plötsligt föres man genom en 230 fot lång tunnel, som förekommer mycket längre på grund af den långsamma farten. Då vagnen kommer ut urtunneln öppnar sig en formlig afgrund för blicken och man tycker sig gå den säkra döden till mötes, ty den bro som leder öfver djupet är icke bredare in sjelfva vagnen och derföre dold för de resandes blickar. Den är 360 fot lång och skall vara ett beundransvärdt arbete i afseende på lätthet och goliditet. Vid resans början, skrifver korrespondenten, var det svagare könet verkligen det modigaste, men på denna punkt af banan, der en afgrund öppade sig på båda sidor om vagnen, bleknade min täcka granne, och hon grep ängsligt sin ledsagare, en ståtlig preussisk officer, vid armen liksom för att söka räddning bos honom. Oviltorligen förde han banden till sabelfästet, men drog den åter tillbaka, förmodligen inseende, att om en olycka inträffade skulle icke eng hela den kejserliga krigsmakten kunna hjelpa honom. En schweizare betecknade Righibanan som den andra Suezkanslen, enär båda voro baserade på en djerf pian och ett lyckligt utförande. För öfrigt kommer jernvägen att i ekonomiskt afseende båra sig vida bättre än Suezkanalen, emedan anläggvingskostnaderna varit jemföreisevis obetydliga (cirka 1, mill. francs). Nu under piogstdagarne är antalet resande så stort, att många måste vänta flera timmar. Den lilla byn Viznau, som för några år sedan aldrig kunde drömma om att bli ståtion för en jernbana, kommer säkerligen att uppblomstra och få en stor inkomst genom dena nya anläggningen. De resande börja nu anlända, säsongen är i anågande, nedanför mitt fönster vid sjöstranden vanra redan engelsmän med sina ännu elegantare adies under de blommande kastanpjeträden. Dessa rader skrifver jag från det nya Hotel National, som öppnats i år. Det har kostat öfver 4 millioer och förklaras af många resande vara det legantaste och vackrast belägna hotell i hela verlJen. — En spådom. Heine skref den 19 December 1841 om Vendömekolonnen. Han talar om den lå nyss från Egypten hemförda och på Place de a Concorde uppsatta Luxor-obelisken, om hvars soliditet man hyste tvifveismål. Luxor obeliskens rival (säger han) är alltid den it Napoleon uppresta troften, Vendömekolonnen. Ar den solid?... Jag vet icke, men den befinner sig på sin riktiga plats i harmoni med sin omgifniog. Den hvilar troget på nationel grund, och ullt hvad som stödjer sig på en sådan har ett fas: stöd. Ett fullkomligt fast stöd? Nej — här i Frankrike är ingenting fullkomligt ast. Redan hafva en gång stormarne ryckt ned från Vendömekolonnen dess kapitäl, jernmannen, som tröner dess hjessa, och om kommunisterna komna till väldet, så skulle detsamma kunna hända ronom en gång till, eller till och med skulle det radikala jemlikhetsraseriet vara i stånd att kulltörta hela kolonnen för att få detta monument —