Aftonbladet – 14 juni 1871, sida 2

mycket knackande i borden med glasen. Undertiden stod han och vaggade klumpigt af och an, samt fortfor så ännu en full minut sedan bifalissorlet äter tystnat; men sällskapet visade inge tecken till otålighet och slutigen började han tala. De första orden frambröto så otydliga från hans läppar att ingen kunde fatta dem och stt mummel af sviken förhoppning ljöd genom rummet. Han har dröjt allt för längeo, yttrade en person som satt nära Warden. Åh, inte! för tidigt ä det., inföll en annan. Han ä inte god till någe törrn ban V drucken., Kallar ni honom nykter nu? frågade Warden. Ja, si, det zom ä nyktert för en, ö det nte för en ann., yttrade den förre försigtigt. Men nu hade talaren åter fått makt bäde fver sina ben och sin röst, — en väldig, öjudande stämma som fyllde hela den stora slen. Nu få vi höra det som duger! utbrast a annan af Wardens grannar och gnuggade ;elåten händerna. Ett märkligt tal var det. Efter några inedande ord, till förklaring att-han ämnade inderstödja folkets sak, företog han sig att illintetgöra alla argumenter som till stöd för eassmma hade blifvit framställde och att förfjliga alla som hade uttalat dem. Derefter ttrade han att åen borde stödas på helt andra ronder och lyckades med otrolig fyndighet så rida och förvänds opponentervas argumenter tt de sintligen af ingen skulle velat erkännas om hans egpa Partadoxer och förlöjligande f alla och af allting tycktes vara hans fröjd. )et tal han höll var ej lämpligt till att öftrtyga, men det vär ett stort konstverk i tt slag. (Forta.) :