Aftonbladet – 12 juni 1871, sida 3

(Insändt.) Har en majoritet af stadsfullmäktige rätt att ikläda de skattskyldige och deras efterkommande borgen för lån till enskilda bolags industriella företag? Denna fråga och behofvet att få den besvarad från lagens, rättvisans och en nödig försigtighets synpunkt, föranledes af den agitation som någon tid pågått här i hufvudstaden för att bringa till stånd den bekanta Sevallabasan. Såsom redan är kändt, uppstod förslaget om denna banas tillvägabringande säsom privat företag kort efter sedan 1870 års riksdag hade beslutit Norra stambanans dragande öfver Sala. Planen var att den skulie utgå från Thureberg på Norra stambanan öfver Stäket och Sevaila till Engelsberg, med en utgrening till Westerås, tillsammans något öfver 17 mil, och, enligt undersökning af major Adelsköld, tillvägabringas med en kostnad af 450,000 rdr pr mil eller 8 miilioner för det hela, hvaraf en tredjedel skulle anskaffas genom aktieteckning och ?3 genom ett amorteringslån. Såsom det hette från början skulle meningen vara, att hela detta kapital borde anskaffas genom det blifvarde bolagets försorg och på dess äfventyr. Detta uttalades tydligast af grefve Erik Sparre som varit den förnämsta driffjedern i företaget, då han vid ett tillfälle i Andra kammaren yttrade: Vi bygga vår bana sjelfvar. Emellertid lär detta icke varit så allvarligt menadt, ty xedan teckniogen blifvit satt i gång och en interimsstyrelse bildad, ingick denna den 13 Febr. innevarande år till reeringen med anhållan, att regeringen ville hos riksdagen föreslå beviljandet af ett lån till bolaget på fem millioner, på samma vilkor hvartill staten sjelf kunde upptaga ett sådant. Regeringen ansåg sig emellertid icke kunna förorda ett sådant lån, förmodligen derföre att regeringen redan hade afgifvit sitt förslag om fortsatt anslag till Norra stambanan i enlighet med pluralitetens beslut vid 1870 års riksdag och under den föreställningen att en privat bana ikonkurrens med denna emellan samma ändpunkter och till en del å samma trafikdistrikt icke kunde bära sig. Emeilertid hafva de, som stå i spetsen för förslaget om Sevalla-banans genomdrifvande, icke funnit sig afskräckte af denna motgång. Under en liflig och med mycken skicklighet tillvägabragt agitation såväl i tidningarpe, som genom enskilda bemödanden har det förespeglats — och utan tvifvel på god tro — att denna banas åstadkommande är ingenting mindre än en lifsfråga för hufvudstadens ekonomiska framtid; och det märkligaste är att denna sistnämnda föreställniog kunnat göras så gällande, att en stor del såväl af börsens medlemmar som bland det öfriga borgerskapet, äfvensom andra privatpersoner, tecknat betydliga belopp, de fleste endast af nit för hafvadstadens bästa, och sannolikt utan beräkning på en afkastning af hvad de vedervåga. Detta har likväl icke varit nog, då de två tredjedelarne eller öfver fem millioner måste lånas. Sedan bjelp till erbällande af denna summa icke kunde fås af staten, tyckes bolaget icke heller ha ansett företaget så hållbart, att obligationer för ett sådant lån kunde med någon framgång utbjudas åt allmänheten, ty detta har icke skett. Bolaget her i stället ingått till öfverståthällaren — som jemväl är ordförende i bolaget — med en begäran att han måtte höra statsfollmäktigs, om de ej vilja ikläda Stockholms kommun Yorgen för den ärliga amorteringen