Aftonbladet – 12 juni 1871, sida 3

PRUDVSKLEAMLES AVD 2 IEEE BEUBLUV PILIE gier. Bland Paris ruiner. Anteckningar på stället af 0, L. Paris skall åter resa sig ur sina ruiner, derpå tviflar väl ipgen som sett den märkvärdiga förändring, hvilken pariserlifvet undergått endast under den första veckan efter gatustridernas slut; men längs skall det dock dröja, innan de palatser, som mordbrännarne förvandlat till några nakna ruiner omkring froktansvärda askhögar, hinna återuppbyggas. Många at dessa, ännu för kort tid sedan af hela den bildade verlden beundrade byggnader skola kanske aldrig mera uppstå ur förstörelsen, och oersättlig är och blifver dep genom branden orsakade förlusten af dyrbara konstverk, sällsynta manuskripter och andra bildningens och lärdomens verktyg. Det är förskräckligt att tänka på, att de brottslingar, som upptänkte nidingsdådet, blaod sig likväl räknade konstnärer, skriftställare och andra personer, hvilka ej kunna ursäktas med att de ej visste hvad de gjorde. Det var just de som kallblodigt och ganska systematiskt dekreterade och organiserade mordbranden, liksom de förut dekreterat och organiserat Veadömekolonnens störtande och cedrifvandet af Thiers hus. De skönaste och märkvärdigaste monumenter, biblioteker, musåer, vetenskapliga samlingar — allt skulle förstöras, Ej var det kommunens förtjenst att icke Louvren också med sina kovstskatter förvandlades till aska. De insågo att deras eget slot nalkades, att det skulle blifva en ända på derss afskyvärda tyreanri och dermed också på dem sjelfva, och derför brådskade de red att förderfva allt de kunde komma åt. Det var såsom verlden ickeskulle få fionas till längre, sedsn en Deleecluze, en liten Paschal Grousset, en småtidningsskribler, en Vermorel, misslyckad litteratör, en Coarbet, stor talavg men utan betydelse såsom chef tör en missriktnipg inom målarkonsten, och alla de andra af samma skrot och korn gingo under. De verk, som buaro vitne om förflutna tiders snille och de som skulla eriora framtiden om hvad vår tid kan ega minnesvärdt inom konst och vetenskap skulle försvinna på samma gång som kommunen.. Så var afeigten. Att den ej hann fullomligt förverkligas har verlden att tacka Frankrikes tappra soldater och de män, hvilka lyckligtvis ännu åtminstone utgöra Frankrikes aktniogsvärda regering. Men Paris har lidit icke blott genom mordbranden, otan äfven genom det krig, som blef oundvikligt, då kommunens röfvarskaror ej ville godvilligt vika för frihetens och ordnviogens försvarare. Hela stadsdelar hafva förvandlats till erushögar, några tyvärr genom de republikanska truppernas artilleri, hvilket måste rikta sin eld mot insurgenternas positioner; andra genom insurgenternas kanoner, då upproret redan drog sista sndetsget, men då upprorsmännen sökte att änvu i sista stund göra så stor skada som möjligt. Vare sig genom brand eller kulor, har Paris alltför många ruiner att nu uppvisa och, sedan jag i halfannan vecka oupphörligt ströfvat omkring bland grushögarne, vill jag försöka att skildra huru det ser ut bland dessa ruiner, ej blott beskrifva stenar och aska och hvad denns aska forgom var, utan äfven och ännu mera framställa hura lifvet åter uppenbarar sig midtibland förstörelsen. Det är ett egendomligt tillstånd och en högst underbar syn. Genom Saint-Cloudporten, vid Point-duJour, i Paris sydvestliga hörn, trängde trupperna först in i staden. Man har talat om att det var förräderi, som öppnade porten. Den som haft tillfälle att se stället strax efter truppernas inträngande tänker att republikens regering alldeles icke behöft köpa sin framgång, ty efter verkningarne af Montretoutsoch Mont Valeriens kanoner var den framgången alldeles gifven. Detsamma kan, i förbigående nämndt, sägas om fästena Vanves och Issy, hvilka också skulle vara öfverlemnade endast genom förräderi. En härvarande tidnicg, Gaulois, ett blad utan ringaste anseende, men som finner läsare genom några öfverraskande nyheter, af hvilka de flesta icke äro sanna, har idessa dagar talat vidt och bredt om att fästena blifvit köpta, hvilket naturligtvis skulle bevisa kommunens moraliska uselhet. Man må tänka hvad man vill om herrar kommunmedlemmars falhet, så kan betraktandet af Issys och sypnerligen Vanves ruiner dock visa, att dessa fästen sannerligen icke blifvit köpta, utan efter grundlig kanonbehandling intagna, då ingen möjlighet mera fanns att försvara dem. Innanför Point-du-Jour är förstörelsen förfärlig, men vi skola hellre välja en annan utgångspunkt för våra ströftåg bland Paris ruiner för att derigenom erhålla kanske mera reda i framställningen och en lättare öfverblick af det hela. Om vi börja med den stora stråkvägen, som kallas Åvenue de la Grande Armee och hvilken genom Triumfbågen sedan fortsättes nedåt Champs-Elysees samt rakt fram till Tuilerierna, böra vi utan tidsutdrägt kunna få se rätt mycket märkvärdigt under vår väg. Iändpunkten,vester ut, afnyssnämnda Avenue, der kallad Avenue! de Nevilly, ligger den bro, som leder öfver till staden Courbevoie. Bron är temligen väl bibehållen, ehura stora stycken af bröstvärnet blifvit bortskjutna. På de små, vackral: holmarne i Ssine äro många träd förderfvå-! de, men dock ej i så stor grad gom på holmarne längre ned åt floden, framför Asnidres, Då man passerat bron, befinner man sig i Neuvilly eller på den ort, der Neuilly låg, kan man säga, ty af den lilla vackra förstaden är västan ingenting qvar. Om jag ej förut! hade sett Point-du-Jour, skulle jag hefva tförskräckts öfver en så vidsträckt, en så grundlig förstörelse, men nu hade jag redanj hunnit vänja mina blickar vid eländet. Högrej uppåt allen, en ofantligt bred väg, voro de Aosta träd splittrade och hvarenda gaslyktal krossad, men menniekoboningarne tycktes dock oj helt och hållit ruinerade. I några hadej folk åter flyttat in eller kanske att de ickej ens äfven under den värsta tiden öfvergifvit sina hem, utan blott utbytt de öfra våningårne mot källarne. Jag passerade der fram senast lördagen den 3 dennes. Vill man erhålla en klar föreställniog om