Aftonbladet – 10 juni 1871, sida 3

Förhållandena i Paris. (Bref från en industriidkare i Paris till e slägting i Stockholm.) Paris den 3 Joni. Jag är öfvertygad derom, att ni är oroli för oss efter de ohyggliga händelser, gom in träffat i vår stad. Det är ett verkligt un derverk att hafva sluppit helskinnad unda: det förfärliga slagtande och brännande son 1) här egt rom, Kanonaden, gevärselden, krut deföters explesion, pierute do potasse, bran -I den, mordet, plundriogen, den summariska af t rättningen — all denna ödeläggelse har un -I der åtta dagar rasat å våra gator och qvar-I ter, afekilda och stängda genom en mängd ; barrikader. Denna förfärliga musik skal länge ljuda i mina öron! Jag har sett uppresniogen i Juni 1848, som Iman dock behagade kalla dena största och vådligaste i gamla och nya tiden, men — I käre vän — den var endast ett upp med riI dån jemförd med den gigantiska dram som nu uppförts inom våra murar. Vårt olyckliga Paris är beströdt med ruiner och ö:verhöljdt I med högar af lik, kenhända femtiotusen döda. I Det ryker ännu alltid. Det är ett bjertslitande om än storaitadt skådespel, alla dessa till ruiner förvandlade palatser och monumenter, hvaraf ej mer är qvar än murar och de ezorma höga skorstenarne hvilka liksom oorhörda benrangel höja sig mot molnen. Midt emot vår port fanns en barrikad med ermbrassyr för en kanon hvars mynning var riktad rätt mot mitt hns; till venster om oss en torgille och till höger två bombiller med petroleum, ämnade att bränna vårt qvarter. Min hustru var sedan några dagar, natorligtvis till följd af denna sakernss ordnviog, sjok. Som ni vet reste Victoire för längesedsn till Brässel. Hennes våning i rue de Conde ) står således ledig. Vi flyttade hastigt våra dyrbaraste föremål till denna våning och jag instofvade der min hustru på bästa vis. Kpoappt hade vi hunnit utföra denna, kloka anerdniog, då det blef bekant att Loxembourg skulle brinna och det der förvarade krutförrädet antändas! Vi hade således räddat oss undan en öfverhängande fara för att falla direkt i tigerhålan. Något val fanns för oss icke: antiogen att emotse döden på ena stället genom jernet, på andra gerom elden. Henri, jag och en tjenare vaktade vårt hus. Då och då besöktes min hustru. Man slåss, å outrance, vid S:t Sulpice ). La croix rouge (hela carefourn) brinner; Tnilerierna, Conseil dctat,la Legion ähonneur, fioansministeriet, palatset des depots et consignations, rue de Lille, rue Vavin, venstra stranden är i lågor. Högra börjar med rue Royale och rue Faubourg S:t Honore. De federerade fuasiljera alla dem som neka att göra barrikader eller att slåss i deras leder; de reguliera trupperna fusiljera alla dem som de taga med vapen i hana eller endast med af krutrök svärtade händer eller ansigte!!l Genom en gublim ansträngning lyckas det Versaillestrupperna att besegra den starka barrikaden i rue du Vieux-columbier ), de intränga i vår gata innan främlingarnes besoldada hunnit börja sitt törödelsearbete. Ah! vi äro räddade. Men i detta ögonblick springer krutdepoten (la poudriere) i Luxembourg med en fruktansvärd explvsion, som skakar hela vår stadsdel. Jag var då heit nära senaten (i Luxembourgpalatset) och jag flyttades af lufitrycket från min plats, utan att jag gaf akt derpå förrän efteråt. Kommunens, det e.k. Internationales banditer, med tomma hufvuden och ännu tommare bjertan, hafva kommenderat en armå af tvåhundratusen man (i början) med tusen kanoner och mitraljöser, 400,000 gevär, ammunition af alla sorter i massa, skyddad af fästen, som ej intagits af tyskarne och som föllo i deras händer — allt detta har dock. i de häpna tyskarnes åsyn blifvit besegradt af vår upga franska armö6. Paris inneslöt i sitt sköte en massa eländige från alla länder, hvilka tyckas hafva stämt möte här för att genomföra sina teorier, vare sig med jern och biod, eld och vandalism. Man ser att vår civiliserade tids barbari är mera grymt, mera vildt, än de vildes. Socislismens, det tomma ordets, den ihåliga drömmens, chefer äro icke annat än äregiriga röfvare och lömske vandaler. Men — vårt samhälle synes hafva förlorat de medborgerliga dygderna. Det måste upplysas, coute que coute. (Bref till Aftonbladet.) Paris den 5 Juni 1871. Sedan i går äro Paris portar öppnade för allmänoheten; vi kunna gå ut och in utan hinder, vi kunna ändtligen få andas litet landtluft, vi också, efter snart 8 månaders Miledt