Aftonbladet – 10 juni 1871, sida 3

Tidningsöfversigt. Samtiden protesterar emot, att han skulle yttrat sig i lena och förskönande ord om ordensväsendet, och påpekar ett om eller men i hans af oss citerade uppsats, hvilket skulle ha den egenskapen att ogslägga, att han visst icko är någon vän af orduar. Då hvar och en sjelf bäst bör känna sina egna åsigtor, vilja vi geraa tro på uppriktigheten at vår ärade samtidas förklaring, att han arssr önskvärdt, att ordensutnämningarne inskränkase; men vi förstå icke, huru detta rimmar tillsammans med den äfven uttalade åsigten, att ordnarae, hvilka dock alltjomnt officielt betraktas såsom cn utmärkelse från statens sida för ådagalagda förtjenster, endast äro bevis på personlig yasest å monarkens sida och ingenting annat, samt att derför han ensam också bör hafva rätt att förfoga öfver siva ordnar, utan att någon har att dermed befatta sig, ty ined en sådan åsigt blir ju sjelfva den uttalade önekan om ordensutnämningarnes inskränt ande någonting otillbörligt. Då vår samtida icke heller vill vidkännar sin courtoisie mot Svenska akademien, så är det måhända på plats att erinra derom att vi dervid icke tänkt ensamt på veckoskriften Semtiden, utan på dess ledare som förat i Stockholmsposten på ett sätt som verkligen på många häll framkallat munterhet, utvecklat denna courtoisie mot Svenska akademien och isynnerhet mot en dess ledarcot, till behg för hvilken — ehuru seannolikt mot hans egen önskan och mening — vår samtida dragit a en ytierligasto häftighet, man knode väl säg atism, i fejd mot alla aud:a arveten och sträfvanden på det nordiska sprökets område, dem; zoom utgå från ifrågavarande celebritet. Ja, man bar till och med i det bekanta misslyckade anloppet på riksdagen emot de töreslagna lärarebefattningarne i nordicka språk vid våra universitet velat so ett nytt prof på malplacerad courtoisie mot den berömde språkforskaren inom Svenska akademien, ett försök ati göra honom till allens ssliggörande och infallibel, hvilket han säkerligen är den förste att ogilla. Stockholms Dagblad innehåller en artikel af den bekanta signaturen —Im—, riktad mot Samtidens uppsats om Versaillesregeringen och Paris-kommunen, hvilker uppsats säges ha väckt en oangenäm öfverraskning.. — Dagbladsförfattaren yttrar om Samtids-uppsatsen bland annat följande: Den börjar med att beklaga de många ohyggligheter, skändligheter och det förstörelseraseri som utmärkt kommunens sista dagar (således icke förr?). Men ehuru vår samtida på första spalten förklarat att 1871 års Paris-kommun snarare kunde gälla såsom ett tecken till politiskt