Aftonbladet – 9 juni 1871, sida 3

giösa frågorna måste röna inflytande af de grun åsigter den lärande hyste. Frågan var brådskanc och förtjent af att behjertas, Tal. önskade de för att mötet skulle vidtaga sådana åtgärder, a lutherska föräldrar, som sända sina barn till sk lan, kunde vara förvissade om att de uppfostrad i föräldrarnes tro. Dr Lindelöf ansåg, att efter de upplysning: i vice pastor Alopaeus meddelat, detta fall icke pi fordrade någon åtgärd. Saken kunde derför rå Å ligast anstå tills andra likartade fall förekommit d I A Prosten Hjelt förenade sig med kyrkoherde Helander och påminte mötet om att baptistisk I rörelser uppstått i Pedersöre just genom samn ) lärarinnas bemödanden, hvilka ökats i samma må hon, genom att få qvarstå vid sin befattning, tro sig från visst håll åtnjuta understöd. V. pastor Alopaeus tillade att han räknade di lärarinnan till förtjenst, att hon endast med Jä hand vidrört läran om sakramenterna. FEleverr hade dock icke saknat undervisning deruti i ö verensstämmelse med vår kyrkas lära, ty tal. had .sjelf vid sina upprepade besök i skolan varit i till I fälle att fylla de uppkomna luckorna. Om de lifrågavarande lärarinnan ansågs såsom prosely I makare farlig för kyrkan, så vore det visligare a bibehålla henne vid sin nuvarande plats, der ho Jansåg sig pligtig att icke utbreda sina afvikand låsigter. Blefve hon derifrån aflägsnad, så skull hon, med sitt lifliga lynne och begär att verk: komma att obunden af alla konsiderationer vänd sig med sina omvändelseförsök till församlinger vida mera än nu. . Kontraktsprosen Sohlberg yttrade, att när vi e gång, såsom vi kunna hoppas, erhålla en dissen terlag, så blir frågan om någon religionsundervis ning skall meddelas i statens skolor eller ej. Me så länge en sådan skall meddelas, är det luther ska kyrkans rätt att skydda sig sjelf. Det är e intolerans. Tal. yrkade slutligen på mötets åtgär i den syftning kyrkoh. Helander föreslagit. V. pastor Stenbäck påminte om att aflidne pro sten Heikel, döfstumlärarinnans far, med enskilt: medel grundlade döfstumskolan i Pedersöre oci att äfven dottren för denna inrättning gjort stor: uppoffringar. Att ändock aflägsna henne från sko lan, sedan hon af dess öfverinspektor erhållit de amplaste loford, vore hvarken öfverensstämmande med billighet eller klokhet. Och om man ansåge henne vara en så farlig person för församlinger och ville hindra henne att skada, så funnes ings andra medel att välja på än landsförvisning eller bålebränning. Tal. hoppades att mötet med kristlig tolerans skulle behahdla frågan. Kyrkoh. Helander yttrade att hans åsigt var att hvarje menniska borde tala rent ut och öppet bekänna den öfvertygelse hon hyser. Men han kände att baptisterna icke bruka uppträda så. De förbigå i början de läror, som kunde stöta bort, och locka många till sig genom ett sken af allmän kristlighet, låtande dem småningom liksom omärkligt insuga irrlärorna. Tal. ansåg att fr. Heikel, om hon varit varmt öfvertygad om sina åsigters sanning, genast hade bort öppet säga: sådan är min tro, så måste jag lära; kan jag på detta vilkor få behålla min befattning, så skall jag göra det, men annars måste jag afträda. Tal. framhöll vidare, att i ett land, der lutherska kyrkan är statskyrka, böra statens skolor hafva religionslärare, som tillhöra denna kyrka. Må olika tänkande öppet arbeta för sin lära, må de bilda egna skolor, men öppet på dörren skrifva: Här är en skola för katolska barn, är en för baptistiska barn o, 8. v., men må de icke tränga in i en skola, som bör hafva till inskrift: Detta är en skola för lutherska barn. Den ifrågavarande lärarinnan borde genast afsäga sig den befattning hon i statens skola innehar, eller också måste hon derifrån aflägsnas äfven om skolan en tid skulle nödgas sakna lämplig efterträdare. Må hon stifta en ny baptistisk döfstumskola, om hon dertill erhåller tillstånd. Får hon det ej, så har hon intet annat att välja än vänta eller flytta öfver till ett land, der hon fritt kan verka i öf: verensstäåmmelse med sin tro. Då i gällande skollag säges hvad af religionslärare fordras, och då stiftssryrelsen eger att vaka deröfver att dessa lagens bestämmelser följas, så borde hon ställa så till att lärare, som icke ega dessa qvalifikationer, aflägsnas från skolan och framdeles endast lutherska lärare antagas. Prosten Juselius ansåg, att mötet, äfven om det skulle vilja bibehålla fr. H. såsom lärarinna, icke kunde göra det. Lagens ord kunna icke ändras, non måste bort. Kyrkoh. Warelius var i princip ense med dö öregående talarne, men i detta speciella fail borde nan se till att summum jus icke blefve summa njuria. Då intygadt blifvit att fr. H. var gudfrukig och begagnade bibeln vid sin religionsunderisning — om hon också förbigick läran om sakamenterna — så ansåg tal. att man ej borde vidaga åtgärder för att aflågsna henne från skolan, synnerhet då hon torde blifva svår att få ersatt ch de arma döfstumma således skulle förlora lerpå. Till stöd härför åberopade tal. ett yttande af Paulus, hvarur framgick att bristfällig ndervisning i Guds ord var bättre än ingen. V. pastor Alopaeus försäkrade att fr. H. aldrig elat göra någon hemlighet af sin öfvergång till aptismen, att just denna sak varit för henne en amvetssak, hvari hon rådfört sig med talaren. Ich han hade ansett att någon vidare offentlighet cke var af nöden, än det meddelande han derom en embetsherättelse gjort till domkapitlet, som åledes redan länge haft fullständig kännedom om srhållandet. Instämde föröfrigt i kyrkoh. Walii yttrande. Prosten Rosengren yttrade, att så länge en sak . ndast rör Gud och mig sjelf, så bör frihet råda, jen der tredje mans rätt kommer i fråga, är förållandet annat. Om i en luthersk skola icke l: uds rena ord läreg, kränkes barnens och deras :! iräldrars rätt, V. pastor Stenbäck ansåg, att genom upplysnin-! en att v. pastor Alopaeus bereder konfirman( erna, tillräckliga garantier förefunnos att läran j: n sakramenterna meddelades eleverna i den lu-! jerska kyrkans anda. Tal. var öfvertygad att! öken H:s aflägsnande trån döfstumskolan i Pe-Js ersöre skulle skada skolan sjelf och äfven kyrkan. Prosten Hjelt föreslog att mötet skulle vända 1 g till domkapitlet och fästa dess uppmärlksams et på att i strid mot skollagens 4 39 en baptiisk religionslärarinna var anställd vid döfstumolan i Pedersöre, ( Detta föralag antogs af mötets pluralitet, t Detta mötets beslut anse vi — tillägger ÅboI r f I d Iningen — vara högligen heklagligt, ty följden raf skall utån tvifvel blifva den att döfstumolans varmhjertade och för skolans sak så lifligt tresserade lärarinna blir derifrån aflägsnad. Vi dkänna visserligen in abstracto kyrkoh. Helanrs med så ovanlig klarhet och konsegvenä framillda åsigt, men i detta konkreia fall tro vi, i chet med kyrkoh. Werelius, att den abstrakta incipens tillämpning gör summum jus till summa jurig, och det icke allenast emot fröken Hi. utan kså mot de döfstumma sjelfva. I