Aftonbladet – 9 juni 1871, sida 2

träffa mig; det skulle ej gå an. Detta menar jag verkligen. Du måste stanna i Lonlon; du måste arbeta för din egen skull och hafva tålamod för min skull. Jag skulle olifva mycket (missaöjd) ledsen, om du kom hit; jag litar få att du icke gör det. Hura skulle du också kunna det, då du allvarligt och genast bör söka skaffa dig en anställning. Det vore mer än illa om du för ett infall skulle gå miste om en god plats. Har du runnit en verksam vän i den person, till vilken mr Prosper rekommenderat dig, så nåste du laga att du ej åter förlorar honom, im det nemligen är din fulla mening att rinna den tramgång, som jag är viss om står lig till buds, blott du har fast vilja. Var sfvertygad, bästa Felix, att jag med sannaste önskningar för ditt väl tecknar mig din vän Angelique Lefort. Aldrig har ett kallare bref blifvit tryckt ill älskarens läppar. Men klokheten förealler alltid kall; och Angelique hade ganska ort förvärfvat ett rätt vacket mått af klokhet. Det är en sak för en ung flicka, hvars carakter ännu knappt är utbildad, att förilska sig eller tro att hon förälskat sig i en ing konstnär, exalterad och varmhjertad, nyigen kommen från skogen och bergen, taande med hänförelse om kärlek och skön konst och med ett mystiskt dunkel, hvilande ifver sin härkomst, som likaväl kunde låta örmoda att han var en ättling af bourboerna, som af någon annan slägt. Detta är, om sagdt, en sak; en annan är, huruvida amma flicka, sedan hon genomletvat några nånader at ungdom, som i uppfattving af njertats fordringar motsvara hela år under stt sednare skede af lifvet, och derunder kom nit till den klarhet rörande sina känslor, att won mäktat uppgöra en föranftig framtidsplan