Aftonbladet – 8 juni 1871, sida 3

tionshuset snart kommer att öppnas för all! mänheten. För den blitvande utvidgniogen af Strandgatan och ordnandet af den öppna platsen vid stationshuset måste detta hus rifvas, men långt ifrån att rifvas, undergår detta ru en grundligare reparation. Man kan svårligen tänka sig ett eklatantare monument ötver abderitiska förhållanden inom vårt samhälle, än hvad detta ruckel är. Dess historia förtjensr derför att blifva känd. Då för flera år seden staden i och för stationsbyggnaden och traktens planering ville inköpa detta hus och tillhörande plats, begärde egaren, som icke drog i betänkande att sko sig på stadens bekostnad, en alltför hög summa för detsamma. Vederbörande stadsighet trodde s:g då, på grund af en genncal karta, finns, att tomtplatser vore stadens egendom, hvilken dock genom häfd gått ur band och i band såsom privat tillhörighet jumte åbyggvaderna. Det kom nu till process, och först nyligen bar denna blifvit afgjord till den nuvarande egarers fördel. I detta märkliga Gomslut heter det, att expropriaticnssumman skall afgöras mellan staden och egsren genom en kompromiss, men med rätt för den öfver kompromissutslaget missnöjde att draga frågan åter inför rätta. Kan män väl tänka sig en märkvärdigare dom! Högsta domstolen har ju härigenom lemnat ett prejudikat på stt processa in infinitum, och afgörande genom kompromiss tyckes sälunda för framtiden blifva en omöjlighet, Har skall under sådana förbållanden nödvändiga expropriationer kunoa ega rum? Ett faktum är nu, att detta omtvistade hus ännu står qvar och kanske ännu i flera år kommer att vanpryda platsen och vara hinderligt för den stora trafik, som snart kommer avi draga sig åt denna trakt. Den reparation, som för närvarande påkostas det eländiga rucklet, kommer naturligtvis staden att betala. Hade det då icke varit bättre att med några tusen riksdaler öka på inköpssumman, helst som en flyttning af jernvägsskenor framdeles blir nödvändig att göra, sedan tomten ej längre hindrar att lägga dem i den rätta riktnivgen, hvilket nu ej är möjligt, och hvilken flyttning torde få bekostas af staden. Det är sorgligt stt egennyttan, förvänd lagstiftning och kommunalstyrelsa skall bafva en sådan makt gentemot all rättvisa och billighet. Om än stadens styresmän icke bafva så stor skuld i denna sak, som lagstiftarne och den privata egennyttan, så lär väl vår kommunalstyrelse ej kunna fritagas från an. svaret i fråga om det skick, hvari platsen mellan Lilla Vativgatan och Nya Kungsholmsbron nedanför Clsra Strandgata befinner sig. Här eger staden en materialgård, som likväl skulle vara flyttad för längesedan, och kvars, materialgården tillhörande, byggnader redan i höstas kbortflyttades. Ännu ligger dock platsen belamrad med massor af sten och skräp, och å densamma befinner sig tvenne trärucklen, publika afträden, som förmodiigen få stå äpnu länge och! säkerligen komma att illustrera invigningen af nya statjonshuset och jernvägen. Hvad skall man tänka om sådant? Är det glömska eller oför!åtlig tanklöshet och bristande kommunal ambitioo? Hvarje ärlig Stockholmare, som är mån om sin stads heder, kan ej annat än präma sig öfver att sådana förhållanden, som är blifvit påpekade, kunna ega rum och har ej kunnat underlåta att brännmärka dem, som äro vållande till dylika abderitiska åtgärder och försumligheter. Stockholmare.