Aftonbladet – 7 juni 1871, sida 3

Nå, Marka, började doktorn, vhvad ämnar du taga dig för i dag? Jag ville nog sitta och språka med dig, men alltid skall det vara något hinder i vägen. Jag lär väl få lof att gå och se till Wilkins barn; jag borde ha gjort det redan i går, men glömde rakt bort det och — aafäkta! mina stöflor ha ej blifvit borstade i dag! Nå, stor sak, de kunna väl passera ändå för en dag. Tänk ej på mig, min farj jag gär nog och ser mig om litet på egen hand. Lorry tittade med en skalkaktig min på sin bror, Ehurg hon ej fått förtroende af hans vigtiga hemlighet, visste hon ändå ganska väl hvem som var föremålet för hans ungdomstycke. Jag tror nog att jag vet hvarthän du ställer dina steg, yttrade hon, småleende. Hon bedrog sig icke. I enlighet med hvad blotia pligten bjöd, begat sig Mark med långsamma och ovilliga steg bortåt Torggatan. Afståndet var ingalunda stort, men han behötde en lång stund för att hinna fram, Nu, då sammanträffandet med Marie var oundvikligt och nära för handen, blef hans oro och villrådighet angående beskaffenheten af det förhållande zom skulle uppstå dem emellan så pinsamma, att kan kände sig frestad att rymma sin väg. Han började allvarsamt grubbla på, om han — den kloke, beräknande mannen — icke för en gång i sin första ungdom hade gjort sig skyldig till en stor dumhet. Slumpen hjelpte honom denna gävg med att nppskjuta en förklaring, för hvilken han, till sin blygsel, kände sig frukta. Det var icke angenämt för honom, den beprisade, kloke, kunskapsrike Mark Warden, att känna sig rädd, bokstafligen rädd för den lilla, obetydliga Marie. Han skulle hjertligen föraktat hvar och sn annen man som hade fruktat för eti möte med en qvinna, och så mycket mera i fall qvinnan varit dess hustru, ren nu, då det gällde honom sil, antog hen med lfver dat Cirale att uppskjuta besöket, som erbjöds honom. . Uder det han vandrade framät Storgatan,