Aftonbladet – 7 juni 1871, sida 2

åda sår, som tära på vårt folks lifsmärg, soldaernas långa celibat och qvinnornas legala prostiI nin ution. Och man hade öfverhufvud bort nedstörta yxen och korruptionen från samhällets höjder. da Och hvad kyrkan beträffar, har hon icke gjort bl: vad hon bort göra för den praktiska lösningen Ås f detta stora problem. Den verldsliga påfvemak-str en och ofelbarheten hade dragit deras tankar och Ing träfvanden, som i denna i sitt slag ensamma tidAl unkt ledde kyrkans öden, åt ett annat håll. I tället för att frambära evangelii löften och läror So ill de arflösa i denna verlden, läto de dem i pres-1J ens larmande ekon och ofta äfven genom biskolg varnes röster höra de häftiga diskussionerna om W våfvekonungen, intoleransens upphöjande till dogm ch inqvisitionens kanoniserande. Jag smädar icke len politiska och religiösa regim, under hvilken Ci vi i mer än tjugu år lefvat och som kan samman I Ti attas i de tvenne orden: skepticism i Paris, fanaPå ism i Rom. Jag smädar icke. Jag anklagar icke. jag berättar blott. ag säger, att det är detta vi ha att lära af den närvarande tiden, och att det gäller att veta, om vi skola framhärda i dessa förderfliga villfarelser. dr åsynen af detta brinnande Paris, der jag bott, h der jag predikat, och hvars historia jag känner, 1 har jag rättighet att upphäfva dettasmärtansrop: ö detta är ett verk af ett folk, som icke mera har någon Gud. Och det är lika mycket ett verk af dem, som göra det omöjligt för detsamma att tro lj, på denne Gud och framför allt att älska honom. U f. Konflikten mellan Bismarck och den tyska riksdagen i anledning af förslaget om Elsass och Lothringens ställning och styrelse tillsvidare har, liksom alla andra konflikter efter Sadowa, slutat med fullständig försoning mellan begge parterna. . När nemligen förslaget förekom till tredje behandling höll Bismarck ett längre tal i försonlig anda för den ursprungligen bestämda terminen för diktaturen i dessa provinser. Det är möjligt,8 sade han bland annat, att regeringen redan a före den 1 Januari 1873 kan föreslå att el-1; sassarne skola deltaga i rikslagstiftningen. I alla händelser är det min önskan att de redan före denna termin skola deltaga i förbundsrådet, men den egentliga lagstiftningen för Elsass-Lothringen kan icke läggas i riksdagens händer. Det skulle vara en orättvisa e mot elsassarne om de ensamme bland allajt tyska stammar skulle vara utestängda frän 0 att sköta sina egna angelägenheter. De tyskal regeringarne — Förbundsrådet — skola visa l sig mera tillmötesgående mot elsassarne än f riksdagen; derför önskar jag atti så länge d som rmöjigt få ostördt leda de nya provinIP sernas angelägenbeter. Lagförslaget sntogs h med stor röstplarslitet. Emot det röstade tl b S D blott nägra riksdagsmän af centern och framstegspartiet samt vågra partikularister. Den officiösa ungerska tidningen Pestil! Naplo ventilerar den frågan, hura ungerska I regerivgen skall förhålla sig i afseende på l: Pariskommunens flyktingar. Väl fiones, an-lt märker nämnde tidning, i detta hänseende ! ingen lag, men ett prejudikat är tör handen, i! efter hvilket frågan om Parisflyktingarnes( utlemnande måste bedömas. Då på trettiotalet Österrike ville utlemna de till Ungern flyktade polackarne till Ryssländ, uttalade sig icke blott ungerska riksdagen deremot, utan municipalmyndigheterna ville ingenstädes gitva någon handräckning till flyktingarnes förföljande. I frågor af detta slag kan Ungern endast iotega humanitetens och liberalismens ståndpunkt, och man bör icke heller nu blifva den traditionella politiken otro-: gen. Visserligen kunna icke alla kommunens I flyktingar betraktas såsom politiska flyktinIgar, men å andra sidan får man icke förbise, latt utgångspunkten för rörelsen i Paris var len politisk, och att bland flyktingarne fianas många, som ända till slutet förblifvit denna latgångspurkt trogna. Slutligen, heter det, Ifår man icke glömma, hvad det skulle betyda latt utlemna flyktingarna utan all undersökning, nu då i Paris det otyglade hämndbegäret firar sina saturnalier. ; Såsom ett märkligt exempel på, i hvilken I hög grad embetsmannagodtycket länge florerat i ryska Polen, meddela vi följande sällsamma berättelse från Varsjav af den 31 sistlidee Maj. För några år sedan, berättas från Varsjav, ingick derifrån till ryske kejsaren under hans , besök i Kissingen en anonym angifvelse, enligt hvilken en sammansvärjning mot hans Ilif skulle vara på färde bland den polska ; Jungdomen i Varsjav. Denna angifvelse vi, sade sig, enligt hvad man meddelar i Ostsee IZeitung, vara falsk, och chefen för hemliga , polisen i Varsjav, major Hlasko, befanns vara k 5 dess upphofsman och lagfördes derföre. Under loppet af undersökningen visade det sig äfven, att den hemlige polischefen hade hops spunnit många andra falska angifvelser mot ij rika invånare i staden, hvilka till följd af desamma blifvit häktade, och endast genom betydande summor kunnat friköpa sig J från en fortsatt fångenskap. Den härom förda undersökningen, i hvilken äfven andra högtstående polismän äro invecklade, har ända tills nu fortgått, och för nägra dagar sedan har major Hlasko, hvilken säsom fånge v) på citadellet fick mottaga besök af sin fa: milj och sina väaner, efter ett sådant besök plötsligen dött. Såsom orsak till hans död uppgifves förgiftning, och ett i staden allI mänt gängse rykte betecknar såsom hans : I medbrottsliga just dem, hvilka i mat eller I dryck gifvit honom förgift för att bringa till tystnad det enda vitne de hade emot sig. Hedersgåfva. Till major H. Anckarkrona, öfverbefälhatvare för Stockholms skarpskyttekår, öfverlemnades, med anledning af