Aftonbladet – 6 juni 1871, sida 2

säkraste medlen att hinna det, var så stark att man koappt kan säga att den väg som han ihärdigt föjt ålade honom någon sjelfförsakelse. Eggad af den för honom egerdomliga formen al ärelystnad, var han ett bevis på hvad som kan ernås af en student utar snille, utan den uppmuntran som pligttrohet skänker, utan entusiasm eller kärlek till kunskaper, för deras egen skull. Hade stipendiet blifvit gifvet för skicklighet i biljardspel skulle han med lika stort nit egnat sig åt biljarden som nu åt studier, och det var precist i samma anda som han nu lade sig vinn om grekiska och matematik. Som väl kan förmodas, v:r han föga omtyckt af unga män a lika samhällsklass med bonom sjelf och gjorde äfven få bekantskaper; men han åtnjöt aktniog och värderade popularitet biand akademiekamrater precist så mycket som den är värd, d. v. 8 ganska föga. Medan vida skickligaro män än han, lefde epligt sin ålder, illastrerade detta gamla bufvud på unga skuldror fabeln om haren och sköldpaddan. Mark Warden var således ej någon särdeleg älskvärd karakter, men svag ochi oduglig kunde han åtminstone icke kailas. Män sådana som han ernå icke ofta storbet, men framgången undgår dem sällan. Vid universivetet kan man säga att han besegrades och fick vika blott för två: i matematiken för en uvg man, som älskade vetenskapen med den ateslutande, sjelfoppoffrande kärlek hon fordrar af sina dyrkare och ide klassiska språken för en besynverlig, storpratands dryckeskämpe som var berusad fem dagar i veckan, som sof den sjette och så sjunde dagen, då ban vaknade nykter skrattsdo å: Aristophanes, tills han ånyo var drucken och deklsmerade Anacreon vid glaset och svärmade om grekiska stamord på jambisk vers. Men den kalle, trägne, praktiske mannen segrade