Aftonbladet – 5 juni 1871, sida 2

Det finns, som hvar man vet, olika sätt att beskrifva en skön qvinna; man kan taga passbockrisning till mönster och säga: Längd: em fot, så och så många tum; ålder: tjugn-: fom år; värt: smärt och fyllig; hy: mörk och blek; hår: mörkbrunt; ögon: sammaledes — stora, milda, ömma. Detta är ett bestämdt sätt; skada blott att det blir en allmännelig form, användbar för många hundra. Ett annat sätt är om man antager den lofprisande stilen och säger hvad som om denna flicka med skäl kunde sägas: att hon var procist så läng som det passade till hennes växt och precist så växt som det passade ill hennes längd samt att bon förde sig med behag; att heunes komplexion förenade branettens och blondinens fägriog och att, skön som hon i ala afseenden var, låg dock henaes största makt i ögonen. Men olyckligtvis är den sanningsälskande tecknaren förbunden att äfven anföra bristerna. Vi nödgas således nämna att hos Angelique Lefort saknades den harmoni, hvars gande kan göra snart sagdt fula qvinnor vackra. Hennes beundransvärdt välbildade nun sar mycket liten, en tvifvelaktig förjenst, i fall man afser skönhet, och ett potivt fel med bänseende till uttrycket. Derill var behaget i hennes rörelser något stuleradt och troligen äfven dena ljufva mildret, som hon lät påskina, Hennes panna aknade tillbörlig bredd, hennes vackra häpler den fyllighet, som bör fionas i ungdomen ich hvars brist vitnar antingen om dålig helsa ller om eh hög grad atnervös retlighet. Men it detta var ändock endast söm fläckar i olen. Att döma efter gestalten var hon lågra år yngre än miss Lefort; att döma l frer uttrycket, som är en vida säkrare måtttock, var hon äldre. Då Marie Lefort kom in, sågo alla på