Aftonbladet – 5 juni 1871, sida 2

barn. Till belöning skall jag berätta min saga för dig. Och för mig med, inföll Ernest. Ja, du kan få höra på. Godt; det var en gång en prinsessa... Mycket vacker, tillade Ernest. Nej, inte alls. Men hon tyckte mycket om vackra ting och vackra varelser — kanske just för att hon inte sjelf var det — och en dag företog kon sig att börja söka opp i hela verlden allt hvad som var vackert. Först tittado hon i sin spegel, men der fick hon ett strängt svar. Hora då? inföll Fleurette. Jo, emedan heunes spegel alltid talade sanning, Derpå...n Hvad hetta hon? frågade Ernest, Hon hade ej något namn. Så tittade: hon ut genom fönstret, men der såg hon inga andra än menniskor som voro nästan lika fula som hon sjelf. Slutligen fick hon höra talas om ett rike, långt borta — ja, väl fyra ni — der en drottning lefde, och som hon hörde berättas att der skulle vara fullt af allt hvad vackert och fint var, sä begaf hön sig genast på väg dit. Alldeles ensam? frågade Fleurette, Alideles oos2:a. Detta är den enda möjligheten ait fiana hvad som är riktigt vackert.n Men, var hon inte rädd? frågade Fleurette. Jag är inte rätt säker på, om hon ej i början var litet rädd. Godt, bon begaf sig på väg, ifrån slottet der konnogen, hennes fader, prinsen hennes broder och prinsessorna, hennes syster och heones kusin alla bodde. Hon vandradg allt längre och längre på en dammig väg, tills hon slatligen ej rätt visste hvar hon befann sig; men så kom hon till en väg som var vackrare än alia de andra, och