Aftonbladet – 5 juni 1871, sida 2

bref, ger saken ett betänkligare utseende, Jag vet väl att de ha händerna fulla af arbete — men i alla fall! Ack, jag mius väl i för fyratio är sedanp... Vi få söka vår tröst uti att inga bref äro goda bref, sade Marie. Hvad mig angår, så har jag aldrig väntat att få höra af något, förrän saken är utredd. Hvem skulle förut göra sig besvär med att skrifva? Nå, nå; då en man har kunnat vänta trettio år, yttrade fsdren, så bör han väl också stå ut med det trettiondeförsta. Vi få således ha tålamod... Och hopp, inföll Marie. Ja, du är ung, mitt barn! Jag egde hopp förr. — Nu får du ensam hoppas för oss båda.n , Men, pappe, återtog Marie, hvarför skulle vi inte alla kunna hoppas? Aiven om det värsta skulle hända och ingentiog kan göras för oss, hvad ha vi egentligen att befara? Åro vi inte lyckliga äfven nu? Skulle vi verkligen känna oss lyckligare af en förändring? Vi blefve ej rikare för det, och du fick arbeta lika träget som nu. Skulle vi i hvilket fall som helst kunna bli så rika, som vi i framtiden skola det i Envgland? Angelique blir ntan tvifvel en dag en stor sångerska, och är jag verkligen alltför dam att undervisa i skalor och noter? Monsieur Lefort tvingades att med eiler mot sin vilja le. Du egeneinniga barn! sade han, Jag hoppades att åu ändå tili slat skulle hålla med mig, pappa. Jag har de bästa förhoppningar för oss allesammans, — Detta kaffe är mycket godt. Hvem har kokat det? Det har jag gjort, inföll Fieorette helt stolt. Då hoppss jag allra bäst på dig, mitt