Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 6

TR EE EE ESR SP SERA USIERESR IE SA Sneenn Norge och Eyssland i Finmarken. (Af Aftonbladets korrespondent i Kristiania.) ILL. Den verksamhetskrets i Finmarken, der konflikterna mellan de olika nationaliteterna och de olika intressena skulle, ifall icke ett klokt och rättvist ordnande lade band på dem, kunna antaga allvarsamma dimensioner, är naturligtvis densamma, på hvilken här nästan allt verksamhetsoch vinningsbegär saralar sina sträfvanden: hafvets stora fisken. Här fians verkligen också någonting att täfla om. Här stöter folk från alla håll tillsammans. I vinteroch vårfisket deltogo år 1868 omkring 12,700 fiskare och i sommaroch höstfisket omkring 6500 man. Vid öfverräkningen af fiskrarne den 20 Maj samma år fick man ett antal af 10.858, af hvilka några voro ända nedifrån Romsdalen, 37 svenskar, 1126 finnar och 143 ryssar. Gäller det att draga vinst af sådana naturliga rikedomskällor som dem, Fiomarken genom sina fisken besitter, så kunde det väl vid första ögonkastet tyckas, som om åtskilligt talade för att öppna tillträde för enhvar atan afseende på nationalitet och hemort att ösa ur dem, emedan deras öfverflöd kan sägas vara så stort, att det kunde förelå att rikta huru många som helst. Men tillen del gäller detta blott i detstora hela taget; på de särskilda fiskeplatserna, isynnerhet de bättre, hvilka ligga i närheten af nägorlanda gode hamnar, kan verkligen trängsel tänkas uppstå, och dertill kommer, att det finns vissa ordningsreglor, hvilkas iakttagande otvifvelaktigt länder både sjelfva fiskandet och omsättningen till fromma, men som det skulle bli svårt, för att icke säga omöjligt ati handhafva, ifall ända invid kusten och på stränden skaror af främmande länders undersåter hölle till, sammanblandade med den bofasta befolkningen och skördande hafs vet under allde!es samma vilkor som denne, Det kan derför knappt kalias någon illibsral anordning, då Norge beträffande sina kustfisken har häfdat den äfven i den internationella rätten allmänt orkämda grundsåtsen, att fullkomligt oioskränkt tillträde att detara i fiskona sndast är främlingar beredt utanför en på bestämdt afstånd från kusten dragen demarkationslinie, men att de innanför denna gräns icke få idka fiske i e:na fart;g eller båtar, hvaremot det enligt regeln icke fians någonting som hindrar, att främs singarno utan att låra mataralisora sig träda Ladonst hos de infödde och fiska på dessas atir. Från docna hufvudregel gäll i afseende å de finmarkska fiskena två undantsg, af hvilka det ena innehåller en ioskränkning i främlngars rätt ait i de inföddes tjenst döltaga i fiskena, hvaremot det andra medgifver en särskild förmån för de ryska fiskrarne. ; Vi vilja föret tega det förstnämnda af dessa undantag i betraktande. Sammanhanget dermed är följande. Då lagen af den 7 Sept. 1854 bestämde storlekea af de penningböter, som skulls påläggas främmande länders undersåter, som utan rättighet kunde försöka att idka fiskei Finmarken, utsträckte den det häri innehållna förbudet icke allenast till de fräralinogar, som kunde infinna sig i egns båtar, utan äfvon till dsm, som deltogo i fisket tillsammans med norrmän i egenskap af lottfiskaren, d. v. s. såsom tjesars på norska båtar, men med den olikheten mot det vanliga tjenstebjoasfi landets vilkor, att de i stället för ea bestämd dagspenning erhöllo en viss, på förhand f stställd andel (lott) i den på båten kommand fiskeafkastningen. Detta betalningssätt är mycket vanligt vid Finmarksfiskot, men på dessa vilkor fick man således enligt lzgens bud icke taga främmande undersåter i sin tjenst. Det visade sig likväl snart, att detta förbad icke kunde öfvervakas, och till och med om myndigheterna hade kunnat verkställa den nödvändiga inqvisitionen för att i hvarje särskildt fall utröna rätta förhållandet med ds mellan båtegaren och hans folk upprättade tjenstekontrakterna, skulle — så förklarade stäliets egne tjonstesän — det allmänna rättsmedvetandet skarpt och bestämdt opponera sig mot använd.ndet af åtal och straff i dylika fall, då man aldrig skulle kunna försena sig med den tanken, att det vore straffbart att låta lönen stå i förhållande till arbetet och skickligheten, och — tillada ställets foged, nuvarande amtmeannea i Finmarken Kjerscbow — efter hans öfvertygelse skulle han hafvandet af förbudet icke heller verka derbän att bämma eller förmivska strömmen af qvanske invandrare — hvilket alltså tyckes ba varit afsigten dermed — emedan desses behof att söka inkomster vid de norska kusterna är alltför starkt och natourligt för att kunna afvisas genora dylika poölisförbud. Erkävnan ie olämpligheten härat, framlade na regerivgen för det är 1863 sammanträdande storthinget förslag att heit och hållet upphäfva nämnda förbud för främmande att deltaga såsom lottfiskare. Stortbinget valde likväl en medelväg och belastade sådana med främmande makters undersåter ingångna tjenstekontrakt med en särskild afgit. Skälet hvarföre man icke med ens ville frigifva främlingars dalaktighet på norska båtar i Finmarksfisket, var dels, att man fruktade att härigesom taga ett, såsom man trodde, betänkligt steg till främlingars fullkomliga likställighet med de iafödde på detta område, deals att man fann det kunna vara af betydelse, i fall man i sinom tid skulle önska att förvärfva större och bättre garanterade rättigheter för norrmännen att deltaga i de på den närmaste ryska kusten förefellande fiskena, att icke på förhand hd afstått från nägot af de vederlag, som mean från Norges sida kunde bjuda för sådana förmåner. Huruvida det nya påbudet, som belägger lottfisksreförhållandet med en afgift, är synnerligen mycket Ivekligare än det gamla, som helt och h.llet