Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 2

Ligger någon art af rätt till grund för parkförödarens verksarshet., bör Stockholm afköpa honom den med ett tillräckligt antal vedpoletter. Huru som helst, kan han vara viss derpå, att publiciteten från nu kommer att uppmärksamt följa honom. B. hatiska — Ännu ett ord om Halls hårrenovator. Till Redaktionen af Aftonbladet! På grund af det utdrag ur Svenska läkaresällskapets protckoller, som finnes aftryckt i Aftonbladet af den 8 April, anhåller en läkare, dertill uppmanad, att tå för allmänheten framställa följande uppfattning af ämnet. Vi skola afdela frågan i tvenne punkter, och särskildt afhandla: 1) I hvad mån Halls så kallade hårrenovator kan kallas en renovator; samt 2) huruvida blymedel, sådana som Halls hårrerovator, kunna inkomma i organismen och vara för densamma skadliga. 1) I hvad mån Halls s. k. hårrenovator kan kallas en renovator. Hårförlost kan bero på mångahanda orsa. ker, dels inre, dels yttre, och torde de förnämsta vara: syphilis, blodbrist, bleksot, gikt och reumatism, i hvilka sjukdomar mjellbildning oftast föregår; samt vidare på små mikroskopiska svampbildningar i hårrötterna och hårfolliklarne. Det är endast då svampbildningar utgöra orsaken, som blott yttre medel kunna verkiigt bota; i alla andra fall äro de endast medhjelpande rcedel, som ha en helt öfvergående verkan, om ej en invärtes kur dermed förenas; och äfven då finnas fall, då man ej på något vis kan kurera åkomman. Låt vara, att Halls hårrenovator kar döda de mikroskopiska svawparne i de parasitiska, rent yttre åkommoroa (hvad doc ej är antagligt); så äro emellertid dessa åkommor i allmänbet hos oss och allramest bland de snyggare klagserna och bland vuxna ytterst sällsynta, ja så sällsynta, att de måste betraktas som rariteter. Men hårförlust är ej sällsynt, tvärtom mycket allmän; också finner man i de flesta fall att andra af de nyssnämda blodsjukdomarne (jemte några andra mindre ofta förekommande) ligger till grund derför. Här kan återigen ett yttre medel ej fullständigt kurera — lika litet som yttre puts och murbruk kan i längden hålla ett hus vid godt utseende, då orsaken till bristfålligheten ligger i remnor eller genomfuktiga mursr och dylikt. Derför nekas ej, att i vissa fall härrenovatorn verkligen kan borttaga mjall och verka välgörande mot hudretning och klåda dervid, hvilket också en framstående läkare observerat och intygat. På grund af medlets beståndsdelar är en sådan verkan också mycket sannolik, ehurn jag sjelf ingen erfarenhet har derom, emedan jag, anseende en inre behandling (i förenlng med vissa andra bättre kända yttre medel) vara at yttersta vigt, ej har velat i min piaktik använda detta medel, hvarigenom alltid en tidsutdrägt i behandlingen kunde riskeras. Då emeilertid intet intyg finneg, att medlet återställt hårväxten, och vi böra anse oss ha grondade skäl att anta, det den i alla fall skulle ba blitvit högst ofullständigt återstäld, så torde vi vara berättigade att tvifla på löftet: att Halls hårrenovator är det förträffiigaste medel för bårväxtens återställande, och att det framalstrar ny hårväxt på ställen som blitvit kala, 2 Om blymedel sådana som Halls hårrenotor kunna inkomma i organismen och vara för densamma skadliga ? Medlet kan tänkas inkomma i organismen på tvenne sätt: antingen direkt -genomträngande huden eller ock från mustacher, genom mat och dryck inkommande i magen, eller ändtligen genom respiration från hufvudkudden, emot hvilken det med medlet bestrakpa hufvuået gvides. Dessa tvenne sisträmnda sätt äro mycket sannolika, och torde ej kunna bestridas, ehuruväl qvantiteten derigenom inkommet bly för hver gång ej kan vara stor. Hvad åter den förstnämnda vägen beträffar, nemligen det direkta genomträngandet af heden från epplikationsstället, finna vi den vara i Svenska läkaresällskapet den 21 Mars förnekad och att blyförgiftning derigenom ansågs vara alldeles omöjlig. Häri kan jag icke obetingsdt instämma. ty jag tror, att vi genom sednare tiders erfarenheter dels på grund af sannolikhetsbevis, dels på grund af experimenter med absorption ar ämnen genom den friska huden, äro berättigade att med temlig säkerhet antaga, att absorption och tillföljd deraf intoxication kan ske genom blymedlets applikation å den friska buden. Visserligen anse vissa fysiologer resorptionen af icke flyktiga ämnen genom den friska huden tvifvelaktig; men andra göra det ej, och exempelvis vill jag anföra Delore, som deröfver anställt särdeles noggranna och intressanta undersökningar, hviikas bufvudsakliga resultater äro följande (Se Journal de la Physiologie par Brown-Sequard; 1863, April) issa salter, såsom jodkalium, har man kallblodigt, innan frukosten, säga en ung dam j