Aftonbladet – 1 juni 1871, sida 2

at8 ett kort förhör 1010 INT:SERRinfobettn fett vilke ham i ohöfviska ordalag förebrådde för att , varit eå af upphofven till insurrektionen. Jemte ssi toas medbårgaren Durassier, helt nyss amiral ed befäl öfver koretunens örjogsflottilj, men sean degraderad till simpel grad af öfverste; Okovich, general, illa sårad, och den beryktade kapn Meljourasal, densamme som befallde skjutninon på Vendomeplatsen den 22 Mars och sora vid etta tillfälle sårades af sina egna solgater. Det orättades att Mågy, senast befälbafvare på fästet ;sy, äfven var bland fångarne. Säkert är, att ytsret få af cheferna för insurrektionen skola kunna adkomrimå. Regeringen låter noga bevaka gränon och de vägar från Paris hon har i sitt våld. ömse sidor äro tyskarns för ingen del bugade tt öppna sina linier för dessa den allmänna rer olutionens djerfva apostlar, och till och med ger era! Dombrowski, som sårad och döende begärde tt pass af general Fabrice, nekades detta. Han tminstone bar fallit aåsom en soldat, nästan med ra. Han var en arnförere sådan som Medeltiden unde uppvisa, som ofirade sina tjenster och sitt if för en sak, som icke var hans — af kärlek till pilitäreng yrke, och han blef trogen iotill döden. Antalet fångar, som den 22 Maj infördes till Versailles, anslås till 4000. De flesta voro tagna huset och i trädgårdarne i Auteuil och Passy, id La Mauette, Trocadro, Marsfältet, ruinerna ;fter den i luften sprängda patronfabriken. Insursenterna bade förvandiat dessa ruiner till ett slags fästen. Samma dag hitfördes omkring 100 qvinor, hvilka tagits med vapen i band på barrikalerna ejler kämpande tillsammans ned kommu rens bataljoner Jag såg omkring 40 af dessa mazotier, som affördes till korrektioashuset; några voro sammatipackade i en artillerivagn, andra gipgo ill fots mellan två led af gensdarmer. Det var ex sorglig syn. Några voro gamla, men de festa under 30 år och ett par tre hade ej uppnått 18 år. Sju eller åtta voro klädda sont marketenterskor och buro på sina hufvuden antingen en liten hatt med fjädrar elier en kepi. De voro kiädda i vanlig qvinnodrägt och bade ingen annan pafvudbetäckning än sitt hår. Deras ankomst till Versailles väckte stor nyfikenhet. En ofantlig menniskomassa somlades för att taga dessa kommunistinnor, i betraktande, af hvilka några sades ba affyrat kulsprutor. De helsades med förolämpande skrattsalivor och dåligt skämt, stundom ätven med hondegripliga törolämpningar, De qvinliga ågkör . derne voro isynnerhet ursinniga mot dessa olyckliga varelser, och jag såg en, som med sin parasoll afslog En af marketenterskornas kepvi. Den sistnämnda såg på fruntimret och gret. Öfverallt hörde man ropen: bort med kepin! En lång ung qvinna med ganska godt utseende fortfor icke desto mia dre att vara betäckt. En qvinna sprang fram för att tvinga henne att lyda, då en af eskorten, alltför redobogen att hörsamma massans iogifvelser, rått lade sin band på flickans hufvud och i det han fattade hennes bår och kepin tvang henne att böja ned hufvudet. Hon böjde genast upp sig igen och kagtade en hotfull blick på sin plågoande. Jag vände mig bort från detta skådespel, som djupt sårade mig. Såsom i gårdagsbladet omnämndes har Belgiskå regeringen förklarat, att den icke ämnar betraktå medlemmar af kommunen, son: lyckats smyga sig dfver gränsen ini Belgien, såsom politiska flyktiogar utag s0m brottsligger samt att regeringen häktar och utlemvar sådafia till de franska myndigheterna. Victor Hugo, göm vistades i Brisset, pptoz till bemötande denna regeringens förklaring I ett bref, infördt i Independance, hvilket 2ter hade till följd, att Victor Hugo, såsom telegrafeti berättat, blef förd ur Belgier. Det rågavarande brefvet var af följande lydetse: Jag protesterar fit belgiska regeringens till kännagitvande angående de besegrade i Paris. fivad man än må säga och hvad man än må göra, äro dessa besegrade dock politiska personer. Jag bar icke varit deras anhängare. Jag gillar kommunens. id6, men icke dess män. Jag har protesterat mot deras handlingar, mot lagen om gissJan, repressalier, godtyckliga häktningar, våldföfahdot af mensklighetens friheter, iodragandet af tidningar, plundringar, konfiskationer, nedrifvandet af hus, Vendömekolonnens störtande, anfallen mot rätten och mot folket. Dessa våldsgerningar hafva upprört mig lika mycket som jag nu skulle bli ipprörd öfver våldsgerningar af det motsatta DArtiet. Kolonnens nedstörtande är ett brott mot nationen, liksom Louvrens förstörelse skulle ba varit ett brott mot civilisationen. Men vandaliska bandlingar, om än oförnuftiga, äro icke missgerningar. Galenskap 2? en sjukdom, men icke en förbrytelse.. Okunnigheten är icke ett brott hos de okunniga. Den dag, då kolonnen föll, var en sorgedag för Prankrike, och Louvrens Odeläggelse skulle för alla folk ha blitvit en evig sorg, men kolonnem akall åter blifva rest, och Louvren är räddad. Paris är nu återtägot. Nationalförsamlingen har öfvervunnit kommunen. Hvem har frambragt den 18 Mars? Historien skall döma hvem som är den Yerkligt skyldige: församlingen eller kommunen. ständandet at Paris är en obygglig gerning, men äro mordbrältitatne icke tvenne? Lätom o0s8 dröja ionan vi döma! . : Jag har aldrig begripit Billioray, och Rigault I har väckt min förvåning ända til! barm, men att skjuta Billioray och Rigault är ett brott. Dessa kommunens män, Johannard och La Cecilia, som låta skjuta ett 15 års barn; dessa församlingens män, som låta skjuta Jules Valles, Bosquet, Parise, Amouroux, Lefrangais, Brunet och Dombrowski; äro också brottsliga. JLätom 088 icke vända vår ovilja m.t den ena sidan blott! Härviålag ligger brottsligheten lika väl hos församlingen som hos kommunen, och denna brottslighet är alldeles uppenibar, ty för det första är dödsstraffet förkastligt inför hvarje civiliserad menniska och för det azdra är afrättning utan ransakniog och dom en nedrighet. I ena fallet ställer man sig utom rätten, i andra fallet har man aldrig befannit sig inom dess område. Ransaka först, döm sedan, verkatäll domen till sist. I sådant fall skulle jag kunna klandra, men icke brännmärka, ty man stode på Jagens grund. Att döda utan dom, det är att mörda. sine återgår nu till belgiska regeringens förkla Ny . Hon gör orätt uti att vägra de flyende skydd. iLagen tillstädjer henne väl denna vägran, men rättvisan förbjuder henne den. Jag för min del bar en grundsats: pro jure contra legem (rätt gäller mer än lag). Asylrätten ör en gammal rätt — de olyckliges heliga rätt —; i medeltiden förunnade kyrkan till och med skydd för den som I mördat sin fader. Också förklarar jag, att detta skydd, som belgiska regeringen förvägrat de beI segrade, det erbjuder jag dem. Hvarest? I Belgien. Jag gör Belgien denna heder. Jag erbjui der skydd i Brissel, Place des Barricades n:o 4. jon en af de parisiske öfvervunne, om en medlem af den församling, som kallag kommunen, hvilken endast en ringa del af Paris har valt och hvilken ijag för min del aldrig har gillat, om en af dessa Imän, vore ban än min personliga ovän — ja, framför allt om han det vore — klappar på min dörr, skall jag öppna den. Han är åå i mitt hus och han är okränkbar. Är jag måhända en främling i Belgien? Jag tror det icke. Jag känner mig som broder till alla menniskor och som gäst hos alla folk. I hvilket fall gom helst skulle en flykting af , kommunen, då han är hos mig, vara en öfvervunn hos en landsförvisad; den öfvervunne från i g hos den landsförvisade från i går. Jag vågar äga, att det är två omständigheter, som bjuda aktning, då don ena svagheten beskyddar den andra m någbn är satt utom lager, må han inträda ; jag trotsar hvem det vara må att rycka r. Härvid afser jag naturligtvis polika personer. Kommer man till mig för att bäkta on af kommunens fiyktingar, så må man äfven i hökta mig; utievereras hon, skall iag följa honom; i och för det rättas sak skall man bredvid kommumliagen i Verom mant landa.