Aftonbladet – 31 maj 1871, sida 2

lime skära in i landet, letina eå obebindrad tummelplats åt Norra Ishaf rasande storI ar, I det inro af landet höja sig ofantligt ödsliga fjellslätter, der endast de omkring-; flackande lapparne med sina renhjordar kunna b hålla at, och hvarest alla de vilkor — ett !ö drägligt klimat, odiingsbar jordmån, bruk-!k bara kommunikationsmedel — , som erfordras d för ett boast lif, saknas. Ofveralla desna!ä skter hvilar största delen af året en sträng vinter, inge i Jandet ined en köld, som i hela !h veckor kan hålla qvicksilfret fraset och medis svåra snöfall, nere vid kusten med storm och! oväder, och öfverallt med ett mörker, som ia icke blott lägger hinder i vägen för de dagliga göromålen, utan äfven — hvilket kan!i sko är af änon större betydelse — utöfvern sitt inflytande på menniskornas lefnadsinets 3 och hela sinnesstämning, hvilken för denit ovana och svage stundom kan bli rent äf cuthärdligs Det oaktadt intyga dock både de, som Jå 0, flygtiga resor ha besökt Finmarken, och som ha ti gt längre afdelnivgar sf sitt til i denna landsdel, att i Finrorken icke heller den yttre naturen — isynnerhet under de korta sommardegarne — saknar all fångst 6 lande och styrkande förmåga. Den, skrif.ja vor ena svensk författare 7), ssom en vackeris sommardag befioner gig törflyttad inom Fin-s markens södra gränser, skall säkerligen gjls adgå att fattas af en hög grad af förvåld ing. Väl skådar han flerestädgs höga fjelllc ned snöklädda toppar, ej sällan tvärbrants störtande sig ned i hafvet, men tillika finner jt ban vid fjordarnes stränder och i de melian!s fjellen slingrande dalarne gönskande lunder, som genljuda af fåglars muatra qvitter; en!l blomstersimyckad, lifligt grönskande gräsmatta ls täcker bergens sluttningar, och från en molnjs fri himmel sänder eclen sina klara strålar)! samt framkallar en nästan tryckande värme — allt föga fäminnande om ett landskopt i 1 1 ofvan polar-cirkelo, nära Europas nordligaste ändpankt. Men ehoura Ficmarkens natur och klimat sålunda icke saknar sina ljuss s dor, skulle ina landsdel i ännu lårgt högre grad, än ändelsen är, vara en ofantlig ödemark, on icke den rikedomskål:a, som hat et år för år och! dästan catbroutet hör Ö poar, voro så stor, ! att en önskan att göra sig gen till godo förmådde imenniskorea att trotss sila binder . Det är på dot hörigenom gitoa tillfället tilll. örvär! som Finmarxers tillvaro i annan skepji ; 4 sad än såsom öde betecmark för lappens flyktiga renar beror. Jet är fiskena, som dels draga folk dit för kortara tid, dels förmå dom att bosätta sig der; det är urustniogan till dess;, beredandet ef och handeln med de genom dem erhållna varorna, som : bringa Kf och omsättning i städerna samt Jppna det vidsträcktasto fält för användande af kapital och arbetskraft. Din naturliga tföljlea böraf har varit det sammanflöde at me nissor icke blott från dei oordves ra d Isrne af Norge, utan ärven at qvener från storfarstendämet Finland, i förening mel den gamla återatoden af Iandets ur-invånare, lapparae, ha gjort FinmarI kens befolkning till en så brokig blandning. Er blick på resnu taterva af den senaste folkräkniagen (.r 1865) gifver till en del en förestä lniog härom. AT hela amtets befolkning, 20.329 menviskor, utgjorde enligt denna norrmännea blott omkring 40 procent eller, nog granot angifret, 8110 individer, under detl. att 6512 voro fast bosatta och 988 nomsdiserende lappar, 3434 qvener, och resten hade oppstått genom korsning af de nyssnämnde tre racerna. Men detta är icke en slideles uttömmande uppgift; man måste utfylla ds genom att omnämns, att Finnmarken isyn-l: perhet sommartiden och på de trakter, der! fiskena slå bäst till, besökes af en mängål: utom amtet bnoecde folk, dels rorrmän från Tromsö och Nordlands amt, dels qsaner från storforstendömet Fioland. Kastar man nu först blicken på den nor-! ska delen af befolkningen, så är det ickel! hepres numeriska underlägserhet — ty denna l: uppväges fallkomligt af den omständigheten, att det nästan uteslatsnde är inom heone! som det fias större kapitaler, likasom olla ! tjnstebefaltniogar och dylikt ärn samladel: vå hennes händer — som är egnad att väcka ! bekymmer för hennes framtid och förmåga ! att hålla det norska elementet uppe, utan:! deremot hennes brist på uthållighet och om! tanke. Det tyckes vars det lätta tillfället): till riklig förtjenst. som har förorsakat detta, :! och man hör också ofta talas om, att iFin-l: marken fins kaliforniska jörhällanden. Det! är en sorgig skildring — och den bestyrkes af blott aiitför måvga vitnasbörd — son den j officiella femäårsberättelsen från distriktetals amtman för åren 1860—065 gör af förhållan! dena bland folket i Finnmarken. Under detS E t I E 8 g g 8 att det ekonomiska tillståndet måste sägas vara godt, heter det deri, är det lika säkert, att det kunde vara ändå bättre, om den stora massan af bafolkvingen visade full driftigbei och omtanke i sin verksamhet och användo förståndig ekonomi och sparsambet i bruket al sina tillgångsr samt afhölle sig från dryckenskap, rninerande kortspel och andra utsvätningar. Men i alla dessa afseeaden brister mycket, såsom vanligt är öfveralit i veriden, der penningar i hast förl; ijenas i jemförelsevis rikt mätt. På destora!J fiskepisatserna, der den betydligaste mängden) at fiskare är samlad och hvarest förtjensten, flyter in rikligt, finnas alltid judar och andra f hackrare med en mängd onyttigt och onö-g igt krom, som sticke? fiskrarna i ögonen och if drager mycket penningar ifrån dem. Så kom-l!, mer, hvilket är det värste, krozarne, 8 lq hvilka det öfverallt fins rånge, och der detly n F t supes förfärligt, så att de icke ära få, för hvilka hela förtjensten nästan alldeles sluddras, hvarförutan äfven flare nod: rus bli bestulne pa betydliga sommor. Dessa restelser att göra af med penningar, hvilka f, nå fiskeplatserna blott vi gZ, medan de stora iskena väga, fianas alltid i städernas och för ler ytterligare genom dansstugorna, der nan icke allenast dansar, utan äfven dricker ch slåss och föröfvar alla slags snedsprång.!f; Utsm det att sålunda en ic i vad fiskrarne förvärfva rentof iet sorgligaste sätt, fians här också vängd, som icke fullt nt begagnar stillfi tt förtjona penningar, utan stannar på halfra vägen eller upphör att fiska, så snart dolrm ycka, att de ha förtjevat så mycket, att de: kunna berga sig till nästa fiska, Litvet och örhållandeva i Finmarken, å under