Aftonbladet – 26 maj 1871, sida 2

STOCKHOLM den 26 Maj. je olitiskt missbrukande af några ä tvetydiga ord. na Folket. — Arbetarne. — Allmogen. Mängen torde anse, att språkriktighet och . sentlighet i uttryck icke äro af så särdeles !k, or vigt och ännu flere skola visst högligenyg rundra sig, om man säger dem, att oreda jig ch tvetydighet i språkligt hänseende kunna is; iedföra mycket menliga politiska följder. Och pi ock — huru mycken politisk begreppsförirring, huru mycken förbistring inom samlin ället har icke åstadkommits genom tvetyik, ige, missförstådda eller illa fattade fraser! lg, jet finnes till och med enstaka ord, som ilg, et fallet spela en vigtig roll, i det de, deri-ly, onom satt man så läct gifver dem en falsk, a els alltför inskränkt, dels alltför omfattande etydelse, åstadkommit och fortfarande ästad(4. omma mycket politiskt ofog, Så är t. ex. ordet folket i sjelfva verket ktydigt med nationer cch betecknar hela ammanfattningen af statens eller folkfamilns medlemmar. Men man har också vant 3 ig att med benämningen folket särskildt eteckna de sa k. lägre samhällsklassorna. Af denna efterhand uppkomna ordets tvetylighet och dubbla betydelse har inom det oputära politiska föreställniogssättet upptått mycken begreppsereda och förvirring, om åter alstrat mångfaldiga till sina följder ;eklagliga företeelser inom samhällslifvet.. nom de flasta europeiska samhällen ha proll etärerna lärt sig, att det är de, som utgöra folket,, och när det talats om folkets rätt, 1 olkfrihet och folksuveränitet o. s. v., ha de varit färdiga att tillämpa dessa begrepp i en-Z ighet med nyssnämnda tolkning, och försöken utt realisera dessa begrepp om rätt och frihet va då ofta antagit formen af ursinnighet mot wvar och en, som eger något, som vet något, a mot hvar och en, som har en snygg rock 0å sig. Men det är icke blott ifrågavarande klasser samfäldt, som genom detta missförstånd ledas till att göra anspråk på folksuveräniteten såsom sin uteslutande tillhörighet; det händer alltför lätt, att man rekla-jmerar denna suveränitet för hvarje särskild bop ur dessa klasser, som tillfället eller omlt ständigheterna kunna sammsnföra, um åtskilliga hundraeller tusental af proletärer, ledda ef personer, som gjort till sitt yrke ocb sin lefnadsuppgift att vara fiskare i grumligt vatten samt att smeka fördomar och lidelser, komma tillsammans och fordra hvad som helst, så utgör äfven den hopen foiket ach har i den egenskapen anspråk på suveränitet. gent emot nationen. Det verkliga folzets fritt vaida ombud och landets af nationens helhet erkända styrelse ha, epligt en sådan statsrättslära, iogen rätt emot en sådan parcell af befolkningen; de äro högförrädare, om da ej ge vika inför hopen, genom hvilken det suveräna folket ejelf tagit sina angelägenheter om hand. Ordet arbetare betecknar egentligen alla dem, som ha pågon nyttig verksamhet, för jemnan utföra något slags arbete, vare sig mera intellektuelt eller materieit, så!edes alla gom icke blott och bart lefva som rentierer eller försörjas af andra. Genom språkbruket har ordet dock efterhand öfvergått till att beteckna dem, som handhafva det mera materiella arbetet. Men på sista tiden har man i mera specielt börjat begagna benämningen arbetare om den stora mängden af isynnerhet i städerna befintliga arbetsbiträden i handtverkerier, fabriker m. m. Dessa ha derigenom alltför lätt bringats på den tanken, att! det just är ensamt de, som utgöra arbetarne i inom samhället och att vilja uteslutande på sig I och sin ställning tillämps allt hvad som genljuder till dem af talet om arbetets rätt och värde o. 8 v. samt betrakta alla andra samhällskategorier såsom erdast tärarde och mer eller mindre förderfliga. Så har man t. ex. sett, huru några tusental af arbetare; i Paris velat regera icke blott. denna stora stad, utan landet, och i sjelfva verket betraktat de millioner af verkligt idoga landtbraksarbetare, som finnas i Frankrike, såsom rättslösa. Dessa parisiska förstadsarbetare, på hvilkas axlar den olycksaliga kommunen klättrade upp, ansågo sig redan i titeln af arbetare bag ett privilegium, icke blott på törtryckande makt och välde, utan ock i sjelfva verket på att slippa arbeta, att spela herrar och lefva på det allmännas bekostnad. Alimogen (i fornspråket: all mugur) betecknade urspruugligen hela mängden, all menigheten, alla rikets innebyggare utom konungen, hans thignarmän och offerpresterna. I senare tider har det efterhand öfvergått till att betyda alla innebyggarne på landet, med undantag af adel, prester och så kallade ståndspersoner. Men iian har på sista tiden också sett ordet allmoge användas i en mycket trängre och allt annat än riktig och egentlig betydelse, i det man vill låta påskina, att allmogen skulle utgöras af de besutna bönderna eller ännu mera inskränkt af de bönder, som ega berustad eller roterad jord. På denna jemförelsevis lilla kategori mom allmogen har man genom vrängning eller missförstånd velat lämpa hvad som med rätta blifvit sagdt om Sveriges allmoge, t. ex. Gustaf Wasas bekanta Med Gud och Sveriges allmoge,, hvilket naturligtvis hade afseende på hela den svenska menigheten. Och tidningar, som anse sig sjelfva vara mycket de. mokratiska, taga munnen full af stora ord om Sverigas allmoge, när de förorda att indelningsverkets kanske 100 millioner skola af staten skänkas åt den till sin numerär jemförelsevis obetydliga bond-aristokratien, för att derigenom bördan må så mycket tyngre drabba massan af allmogen, hela den stora landtbefotkningen såväl som städernas torftiga arbetarebefolkning. Och det finnes s. k. arbetareföreningar, gom till följd deraf, att de sålnnda missledas af ett tvetydigt ord, låta förleda sig att opinera för en så antidemokratisk åtgärd. Haru godt skulle det icke vara om man på det politiska området vinnlade sig om att undvika tvetydiga benämningar och att äfven i språkligt hänseende låta detta vara dettanr. 2 Bergslagsbanan. Dt berättas att Stockholzs stads drätselnämnd i dag beslatit, att hos hufvudstadens stadsfallmäktige söra framställning derom. att Stockholms