Aftonbladet – 25 maj 1871, sida 3

öga? På denna plats, der han ofta plägade hvila en stund i trädens skugga, -— Ja, Bvilan är honom obetagen, men skuggen, hvar är den? Några stubbar vitna om hvar träden stått. Mean har således huggit ned träden. Da voro måhända gamla och murkna och intsde till sitt fall och det var en nödvändighet att taga bort dem? VWViest icke! De alltigenom kärnfriska stubbarne vitna på det meet slående sätt om motsatsen. Eller kamskä stodo de till hinders för andra träd, hvilkas tillväxt man velat befordra? Icke heller det, Pibisen skvlle i sådant fall ej vara så tom söm den nu är. Vår Stockholmare, sorgsen i bågen, vandrar vidare till de mera sflägsna delarme af parken. Här har man ej nöjt sig med ait nedhugga enstaka träd här och der, nej, hela sträckor af stubbar möta vandrarens blick, bundratels friska, vackra träd äro fälldar I eenning ett eget sätt att vårda våra kongl. Inetparker. an frågar med häpnad hvarföre? Se här de upplysninsar vi lyckats förskaffa oss om saken. I ällda skogen, som ej användts till husbehof, har blifvit försåld, dels att uppsågas till bjalar, dela till tändsticksfabriksbehof, dels til mastspiror, dels till ved. Användas de inlytsade medlen till kungsgårdens underhåll? Aro de derför oundgängligen nödvändiga? Om så är, vore det hög tid att riksdagen bevilade den nödiga summan, hellre än att vi skola se en af värsa vackraste parker på såart sätt sköflas. Haga är för Stockholm hvad Bois de Bonlogne är för Paris. Med hvilken smärta läste vi ej i fjol om huru man var nödsakad att nedhugga en del af Bouogneskogen, Det var en uppeffring bregt it en grym nödvändighet, då msn var omvifve: ef krigets fasor. Men här under djupaste lugn och ro, under vär kalla, stränga vinter, då få våga sig utom stadens portar, vår yxen siv säkra gång i Haga perk och m våren bjudas vi dit att räkna offrens tal. Ar det så, o Mälardrottning, man värdar en dina skönaste prydnader? EINE