Aftonbladet – 25 maj 1871, sida 2

och förbehållsam, samt någon gång icke alldeles fri från en vies brytning, som ingef förmodan att röstens egare stod på en högre bildningegrad än hans föräldrar. Alla dessa ytliga iakttagelser voro icke svåra att göra, ty eftermiddagen var så varm, att ingendera af de unga männen besvärade ig med mera resplag., än eom var absolot nödvändigt. En enabb blick ekulle med lätthet uppfattat dem på den korta stonden innan Warden svarade: Det var eget att jag ej kände igen dig då jag steg upp. Jag har åkt med ifrån Thurleigh. Du ämnar dig till Earles Dene, gissar jag SJa; jag är på väg till det gamla hemmet — inte precist onligt min egsn smak, just vid denna tid på äret. Du kommer från London, gissar jag. Naturligtvis! Hvar anvorstädes skulle man just on vara? Jag vill boppas att min tant — du mincs kanske att jeg kallar miss Cisre tant — inte utan någon orsak hör skrifvit och bedt mig komma. Hon har ibland sina nfall. Jag kan inte förstå hvad bon har att säga mig som hon ej lika väl kunde skrifva im Hvarifrån kommer du, Cambri länge är det sedan du reste de ? Åh, bara ett par dagar. Jag kommer nästen direkte Och ru hoppas jag att du stannar någon tid i Denethorp? Du måste komma öiver till mig; vi skola föreöka vår tur med metspöet i Grayl, eller taga oss för nägot annat. Men, vänta, — jsg far ju gratulera dig? Jaså, — till min examen? Tack!s Men sans tacksägelse yttrades med kall och tiknöjd röst. Kanske tyckte ban stt lyckönskvingen var sagd med en beskyddande ton ch visserligen hade den biitvit uttalad alltör värdslöst, för att ljuda väl för dens öra n under trägen flit offrat några år ef sitt if, för att vinna detta mål. Det var naturigt att Warden skulle glömma, att de ande examen han nyss teglt, en exe om icke blott gaf honom heder och ut else för det närvarande, utan äfven hopp