Aftonbladet – 24 maj 1871, sida 2

En dag bad Maries tyrann henne gifta sig med honom nu, innan de tre ärevs skilsmossa dem emellan skulle inträffa och ej allenast det, men hans fordran var att giftermålet skulle göras hemligt. Hura han förklarade sina motiver vore här för långt att upprepa; hvad han sade, trodde han sjelf; hela hans framtids lycka berodde derpå; visste han sig vid universitetet arbeta iör sin maka, så skulle ban icke känna några hinder för sin flit, men om deremot deras giftermål blef bekant för andra, innan han på de tre åren slutat sin kurs, skuile alla hans vackra förhoppningar gå om intet. Med ett ord: han försäkrade att gifte hon sig ej nu med honom skulle hon göra honom för alltid olycklig och gjorde hon det ej i hemlighet, blef bela hans framtid förstörd. Naturligtvis yttrades allt detta i kärleksfolla och ömma ord, men den inre meniogen ver dock sådan. Stackars Merie var icke biott ovarligt fattig på vänner, men bade hon äfven haft aldrig så mänga, skulle deras råd icke en hundradel uppvägt Marks önskan. Hura det var, kunde hon likväl, trots sin obekantskap med verldens bruk och väger, icke hos sig qväfva föreställningen af att hon blifvit ombedd göra hvad som icke var rätt. Hon skulle gerna kunnat väntaitjoga är — hvarför då icke äfven han? Mark blef nästad vred, då bon bad att få betänka gig. , Ånnu en gång: Stackars Marie! Hvartill bjelpte det att hon betänkte sig? Sjelfförnekelse hade hos henne blifvit en vana, För att göra dem som hon älskado till viljes skulle hon varit färdig till allt. Hvart ord, som han talat, trodde hon obetingadt; hvarför skulle hon icke göra det? Hur skulle hon på allvar kunna tänka att hvad Mörk bad henne göra, kunde vara orätt? Med