Aftonbladet – 24 maj 1871, sida 2

SUR oem fen 24 Moj. Bland dem, som äro vid dåligt bumör med aledning af tillkännagifvandet itrontalet om n blifvande urtima riksdag för bahandling f försvarsfrågan, befinner sig naturligtvis röteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, som elst skulle se, om man lemnade försvarsfråan alldeles å sido, så snart an icke vil ji ntaga den på Handelstidoingens redaktionsyrå uppgiorda planen till ett landtförsvar 4 pär milis efter schweizisk modell eller åtninston2 hr Mankells förslag till organisaioa och försvarsplan, fotad på grundsatsen tt vårt land lemnar utrymme till undvianden. Handelstidningen och Dagens Nyheter stå denna sin opposition mot den nationella änsla, som kräfver ett ofördröjligt ordnande f försvarsväsendet, efter hvad vi tro, nästan ika isolerade, som de stodo med sin oppoition mot svenska nationens sympatier unler den nyligen utkämpade stora europeiska onflikten. Då Handelstidningen nu tror sig kuons örutsäga, att de återvändande riksdagsmänen vid sin hemkomst skola finna sinnestämniogen sådan, att de vid en om några nånader sammanträdande urtima riksdag skola befionas stärkta i sitt moistånd, så noppas vi, för landets välfärds skull, att lenna förutsägelse måtte komma på skam, I en föregående artikel beklagar Handelsidvingen, att vid denna riksdag den olyckiga armåfrågan tagit öfverhand öfver alla andra frågor, och samma blad, som förat så varmt understödde regeringen och fann det billigt att klandra dess brist på initiativ i reformfrågor, angriper nu regeringen på det bittraste, sedan den uppträdt med kraft och allvar jäst i den reformfråga, som landets allmänna mening utpekat såsom den för ögonblicket vigtigaste och nödvändigaste. Efter att ha talat om de lyckliga förhåljlanden, under hvilka den rekonstruerade ministören tillträdde sina emboaten, yttrar det blad, som förut var ultraministerielt, ja i vissa fall mera ministerielt än ministrarne sjelfva: Men sällan bar ockeå någon regering så litet förstått att begagna sig af en lycklig ställning. I dena utländska konflikten förlorade hon tydligen sin jomvigt, lät den förblindade opinionen fritt rasa mot den af regeringen proklsmereda neutraliteten och lät sig slutligen sjelf deraf hänföras till ett tal vid riksdagens öppnande, som var egnadt att gjuta olja på elden, i stället för att lagna passionerna, och lät derjemte hävföra sig till anslagsfordringar, som ökat folkets skattebördor. Under tiden bevitnar samma regering skådespelet af en utvandrande betolzning, hvilken lemnar efter sig öfvergifna hemman. Och detta, märk väl, efter goda år. Det skulle utan tvifvel vara intressant för allmänheten att veta, hvad H. T. menar dermed, att regeringen i den utländska konflikten tydligen förlorade sin jemvigt. Det enda, som i det hänseendet vitoat om bristande jomvigt, var det sätt, hvarpå utrikesministern ottalsde sig i Berlin rörande Postoch Inrikes Tidningar, och hvilket blifvit klandradt af 088 och en stor del af pressen, men högligen gilladt och berömdt a? Handelstidniagen. Ännu besynnerligare är uttrycket, ati regeringen lät den förblindade opinionen fritt rasa mot den af regeringen sjelf proklamerade neutraliteten,. Såvidt vi veta, förordades iakttagande af neutralitet genast från krigets utbrott af alimänna opinionen och af pressen, utan något undantag. Är åter meningen att regeringen icke skulle tillätit pressen att uttala de allmänt rådande sympatierna för fransmännen, så är det lika oklart, hvad H. T. mener, att regericgen i det fallet skulle kunnat göra. Kan det vara meningen, att regeriogen skolat seqvestrera hvarje tidningsblad, som innehållit uttryck af sympatier för Frankrike och deltagande i dess olyckor eller som ogillat den bismarckska annekteringspolitiken? Mäkta underligt är äfven, att den fordne entusiastiske blomstermålaren, som icke kunde finna färger nog bjerta att utmåla vårt tilltagande välstånd och våra stora resurser, nu med ens, derföre att regeringen, jast för betryggande at vår fredliga utveckling, vill göra alivar med ordnandet af ett nationalförsvar, ser allt i den mörkaste dager och talar om utvandringen i samma ton, som de allra värsta pessimisterna. Vi ha aldrig hört till dem, som velat se sakerna i rosenrödt, utan önska helst se ting och förbållanden så nyktert som möjligt och icke blunda för de brister, svagheter och svårigheter, som finnas. Men icke tro vi, att förhållandena nu med ens försämrats så förfärligt, derföre att regeringen utvecklat en smula kraft och allvar i en stor och vigtig fråga. Att vår ställning och företeelserna inom vårt samhällslif åtminstone på nägot afstånd icke måtte taga sig så alldeles bedröfliga ut, derom vitnar bland annat följande yttrande i senaste n:r af Norsk Folkeblad, utgifvet af Björnstjerne Björneon: Medan vi norrmän änpu blott med half kraft tagit ihop med våra jernvägsanläggningar, ja delvis ännu icke kommit öfver tviflet hurnvida öfver hufvud taget jernvägar böra anläggas — äro svenskarne redan så godt som färdiga med detta stora nationalverk. Och samtidigt med att Sverige så storartadt har reformerat sina kommunikationer till den grad, att i Sverige nu behöfves dagar för att resa samma sträckor, hvartill förot veckor gingo åt och med mångdubbel kostnad — just samma år har det presterat lika jättestora reformer såväl i sitt politiska lif genom det stora steget upphäfvandet af ståndsrepresentationen, som 1 sitt kommunala lif och eljest i sitt lagstiftningsverk i riktningen af frihet för handel och näring. Det är icke tio år gedan vi ännu smått stoltserade öfver att Sverige låg med en