Aftonbladet – 20 maj 1871, sida 3

Tee rt rm ll MR I der väl det? Väl har jag AE nn rr rn rn tilldragelserna i vår verldsdel, men jag mäste doc skänka min beundran åt Preussen och erkänn att det i viss mån är den första nationen i Er ropa. Och likväl hade massan af dess befolknin ännu för sjuttio år tillbaka märken efter lifeger skapens bojor. Denna dess utveckling beror ti stor del på dessa vapenöfningar, som hvar mal hög och låg, måste underkasta sig. För närvarande äro de fordringar, gom ställs å en medborgare, helt andra än i forna daga Man måste nu kunna läsa och skrifva bättre än e klerk eller räkenskapsförare fordomdags. I detta här seendet hafva fordringarne sålunda betydligt ökat: Joch ingen förundrar sig deröfver. Men då vilefv i nittonde seklet, skulle man kanske kunna tr att fordringen på skicklighet i vapnens bruk skull hafva förfallit. De sista årens bedröfliga erfaren het har dock lärt, att den ständiga fredens tid ä långt borta, att ännu år 1871 Sveriges medborgar behöfva hafva en viss kännedom om vapnens hand terande; och då så är eger ock staten rätt att for . I dra detta lika väl som skolgång eller som en nöd torftig kristendomskunskap. Denna tvungna va penöfning kan väl dock icke jemföras med der Il utskrifning, man här så mycket talat om. Det andra skälet, som utskottet åberopat för in delningsverkets afskaffande efter femton år, ä jordbrukets tryckta ställning... Men hvad bety ört talas om, att er person med betryckt ekonomisk ställning går un der, om han icke hjelpes snart, åtminstone inor I nägra få år, men att det sker, derest icke bjelper kommer förr än efter femton år, det har jag al drig hört, och efter tjuguåtta år ännu mindre. År jordbruket tryckt, kan efter mitt förmenande någon lindring för detsamma vara både berättigad Joch önsklig om också ej ur statsrättslig, dock ur statsekonomisk synpunkt. Men är detta förhållanI det, bör väl denna lindring komma nu genast och Ibördan icke stå qvar under femton år, för att först derefter försvinna. Det kan nemligen hända, att det då, när gärden efter dessa femton år för(svunnit, kan blifva svårt nog att ersätta den. Och få af de nu lefvande jordbrukarne torde komma i tillfälle att begagna sig af denna lindring. För Jatt visa denna jordbrukets tryckta ställning, har man här från många båll talat om emigrationen. Bland annat har jag ock hört detta talet från smålandsbänken af en representant, som gerna genom citater brukar ådagalägga sina kunskaper i historien, men hvad han i detta fall citerat, bevisar endast, att han läst historien med föga öppen blick. I motsats mot honom har jag af historien lärt, att en stor emigration utgör ett bevis, ingalunda på tryck och nöd, utan på friak lifskraft hos det folk, från hvilken den utgår, kanske allenast med ett enda undantag. Det är ganska lätt att med exempel visa. Så utsände Grekland under sin blomstringstid, när denna lilla halfö var för verlden, hvad Europa nu är, kolonier åt alla trakter. När dessa i sin ordning kommit till blomstring, utgingo derifrån nya kolonier och från dessa åter nya. Sedermera kom romarnes tid. Under deras välmaktsdagar skickade de ock ut kolonier åt alla håll. Men då staten föråldrades, upphörde helt och hållet emigrationen. Vidare hafva vi Spanien och Portugal, der det för närvarande är ganska klent bestäldt, och derifrån man nu icke emigrerar. Men det fanns en tid, då dessa länder voro rika och blomstrande, och de utsände då kolonier i mängd öfver verldshafvet. I hvilket land är omigrattonen nu större än i England, och det på en tid, då ingen lärer förneka, att det är på höjden om icke af sin politiska så åtminstone af sin ekonomiska makt! En enda skuggsida finnes i denna emigrationens historia, och det är Irland; men här ega ock i afseendo å jordfördelningen mer undantagsförhållauden rum, som icke ega eller egt sitt motstycke i något annat land. Åfven i det beprisade Amerika eger en ständig emigration rum i de trakter, hvarest ett större lif pulserar. Men från andra trakter, t. ex. det spanska Amerika eller det franska Canada, emigrerar man icke. Der är dock lifvet inrättadt ofter gammalt europeiskt mönster, Jordegaren bibehåller der gerna sin torfva och med den sin fattigdom, sin håglöshet och andliga slöhet. Emigrationen hos oss, om den ock i enstaka fall är framkallad af nöd och brist, bevisar sålunda dock i det hela, att här finnes en frisk lifokratt, I vårt broderland Finland dergmot eger ingen emigration rum, oaktadt än svåra är uttömt dess hjelpkällor och der ästadkommit en nöd och ett elände, hvarom vi lyckligtvis icke kunna göra oss en föreställning. En representant från Skåne garanterade, att nittionio hundradelar af befolkningen vore för indelningsverketa afakaffande. Jag tror dock för min del, att det var en något farlig garanti, han dervid åtog sig, Om viava. att det finnes 75,000 rustooh roMtölare som jemte deras gvinnor och bart hafva en direkt fördel af indelningsver te afskaffande. återstår dock minst 90 --.vts afskaffande, återstår doc! . procent af Sveriges befolkning, som föga uatva DÅgot annat intresse dervid än den utsigt, de derigenom erhålla till ökade shatter, och detta intresse torde allt vara af negativ art. De nittionio hundradelarne torde sålunda blifva ganska ringa till antalet, och lemna en väl stor prutmån. . En annan talare ifrån Dalarne gaf oss en af sina vanliga tablåer derifrån, en dyster skildring af fattigdom och nöd, och af ett yttrande här bakom mig finner jag, att skildringen slagit mycket an på en af våra stadsrepresentanter. Denne senare åtminstone borde dock någon gång hafva besökt en aflägsnare del af sin egen valkrets, han skulle der mött taflor vida dystrare och tröstlösare än hr Liss Olof Larssons Jag har ock varit i Dalarne. Jag har såsom mineralog besökt många trakter deraf långt aflägsna från den vanliga stråkvägen och derunder lefvat och vistats i allmogens boningar. Vanligen har jag väl der funnit torftighet, men dock förnöjsamhet och till och med stundom ett visst välstånd. En och annan gård kunde väl finnas, der förhållandet var annorlunda, men det var torparens och backstugusittarens, och de lära väl ej erhålla någon lindring i sin fattigdom genom indelningsverkets afskaffande. Oaktadt jag sålunda anser det vara allt skäl att kraftigt taga ihop med aflyftande af de bördor, som trycka vårt jordbruk, beklagar jag dock, att man dertill begagnat det tillfälle, som förslaget om utsträckt värnepligt nu tyckts gifva, och för min del skulle jag helst yrka afslag å utskottets hemställan i öfrigt och antagande af värnepligtslagen, med föresats att vid en kommande riksdag efter min förmåga bidraga till en reglering af bördorna. Jag tror ock, att kammaren skulle kunna utan fara för framtiden fatta ett sådant beslut. Majoriteten här har en stor makt. Den kan genomdrifva sina åsigter, om de hvila på en sund och rättvis grund, men en sak är det dock som den icke kan. Den kan nemligen ej fortfarande utöfva den makt, den för det närvarande eger, om den genom voteringssedlarna genomdrifver en orättvisa och en obillighet och på det sättet bereder sig en fördel som vilkor för en åtgärd, nödvändig för fosterlandets sjelfständigbet. ål kan den segra i urnan, men på sådana segrar kommer den dock i längden att förlora; segern blir snart ett hjelplöst nederlag. Oaktadt jag sålunda helst skulle se, att utskottets ifrågavarande framställning afsloges, fogar jag mig likväl uti en återremiss deraf, och jag beklagar icke heller, om denna åtgärd skulle komma att leda till ett jemkningsförslag, hvarigenom de olika intressen, som nu stå i strid med hvarandra, blefvo förmedlade. Hr Altin yttrade, att han hyllade regeringens framlagda förslåg, som bibehåller den indelta stammen; ansåg att detta förslag under närvarande : förhållanden och för den närmaste framtiden gif-; ver oss ett godt, ändamålsenligt, vår frihet och , natiocella sjcifständighet, tillförlitligt betryggande försvar. Den öfverläggning, som på tredje dagen fortgått, hade långt ifrån att rubba denna öfvertygelse tvärtom stärkt densamma. Genom anta-! gandet af den nya värnepligtslagen inträda medi: den äfven nägra förändringar i rotehållarens och , soldatens ömsesidiga ställning till hvarandra. Talaren hade ansett, att lindring och eftergifter bort ske i rustoch rotehållarn i ä h