Aftonbladet – 20 maj 1871, sida 3

Fr EE LF RAI Kommunen vädrar sammansvärjningar öfverallt. I går gaf välfärdsutskottet ut en proklamation, hvaruti medborgarne uppmanas att glädja sig öfver att kommunen och republiken lyckligt undgått en dödsfara. Föra Iräderiet hade smugit sig in i kommunens a leder, uppenbarar proklamationen, och det r. lär reaktionen som strött ut guld med fulla händer. Issyfästets öfvergifvande, affischeradt i ett Igudlöst tilikännagifvande af den uslingen, som öfvergifvit det (kommunen spar icke på sina kraftuttryck), var icke annat än skådespelets första akt: en royalistisk insurrektion inom Paris skalle följa straxt derpå och då -samtidigt en af portarne skulle öfverlemnas åt fienden, vore afsigten att störta kommu nen i afgrandens djup. Men konspirationens alla trådar befiona sig för närvarande i välfärdsutskottets händer. Flertalet af de brottsliga är redan häktadt. Om deras brott är fasansvärdt, så skall deras straff blifva exemplariskt. Faran är för denna gång öfvervanren, men hon kan komma igen. Må man ha ögonen öppna, må alla armar vara färdiga att utan miskand drabba förrädarnel... Så uttalar sig välfärdsutskottets proklamatioa af gårdagen. Vi ha redan haft nöjet att läsa den i Versailles. Hvilket förskräckligt tillstånd herrskar icke i Paris? Hvem kan apnat än öaska att det måtte taga en ända? Hvem längtar icke efter att höra, det den trefärgade fanan åter svajar på Hötel de Ville? Men tillståndet d-r är, såsom man ser, af den beskaffenhet, att regeringeas trupI per sunolikt icke behöva många dagar fortsätta sina bemödanden för stadens intagande. Och hvad bjelpa då alla de stora barrikaderna, som man byggt upp i Paris? Kommunen skall talla lika mycket för parisarne sjelfva, som för truppernas framträngande. Jag har sett i någoa utländsk tidnirg uppgifvet, att man här i Versailles skall med Istörsta liknöjdhet och med ett otroligt lättsione betrakta striden. Det är verkligen icko öfverensstämmaude med sanna förhållandet. I Man deltager här med största intresse i allt som rörer denna olyckliga argelägenhet och man längtar efter stridens slut. Men om man verkligen börjat med mindre uppmärksamhet lyssna till kanonaden, så kommer detta af vanans makt. Na har man så länge hört kanondundret, att man ej alltid gifver sekt derpå. Att man här för öfrigt, såsom jag i ett föregående bref sökt skildra, sköter sina vanliga göromål och ej helier eldeles försummar sällskapslifvet, är väl icke ett klindra. Icke hjeipes olyckan, som kommunen ställt till, genom att man i Versailles sätter sig med armarne i kors och järrar sig. Man gör hvad man kan för att understöjja åt; miostone genom öppet uttalade önskningar den goda sakens befrätjarde; man låter enskilda olikheter i opinion hvila för att visa sig så mycket starkare i dena allmänna, den stora opiaionen, som fordrar lugnets återställande, och man gifver regsringen derigenom styrka att bandla i det allmäpnas intresse. Man visar omvårdnad mot sjuka och sårade soldater, man uppmuntrar dessa soldater, vär de gå ut i striden och man mottager dem med tacksamma bifalisyttringar, när de der ifrån återvända. Man viser, med ett ord, att man är genomträngd af känslan för fäderneslandets väl och att men icke önskar npågot högre än fäderneslandets snara befrielse från en ararki, hvilken tyvärr varit hotar d:, men eom lyckligtvis nu, tack vare den republikanska, af opinionen inom landet onderstödda regeriogors kraftiga åtgärder, syuves på väg att undanrödjag, Det är visst sapnt, a:t hvarenda meltborgare hade kunnat be ära att Iå enroilera sig i armön för art gå mot dem som satt föderneslandet i sådan fara; men, ä ven förutsatt att denna tjenst mottagits, hade det sannolikt icke påskyndat sakernas utveckliog. Hvad som i detta fall i insurrektionens början kanske koonat göras, det bade varit stt parisgrne sjelfva Oppträdt med mera kraft mpt de äfventyrare, egm öfverramplade deras stad, Det är en underlåtenhet, för hvilken man alltid kommer att förebrå Paris, Till regeringens förfogsnde står nu en tillräckligt stor krigshär, och man måste beundra den förmåga, som kunnat på så kort tid reorganisera en fullkomligt derorganiserad arme6. Ått det icke kunnat ske på kortare tid, må väl icke väcka förundran, och derföre må man också kunna förstå hvarföre krigsoperatiorerna ej kunnat cp fortare än hvad de gjort. . Det h r också blifvit segdt, att befolkningen i Versailles skyndat till omgifningarne för att från dertill lämpliga platser njuta af striden såsom ett retande skådespel. Äfven deora uppgift är sarningslös. Jag har unle der flera veckor halt tilltälle att ströfva ige-!n nom en god del af omgifningarne och från e dertill tjeoliga pankter kuyppat observera ft isynnerhet, artillesiatniderna, hvilka ströftågs n orsak iogalanda varit en banal nyfikenhet, 1 utan för att möjligtvis kunna vara nyttig ä såsom korrespondent; mea vid dessa tillfäl-!h len har jag icke fnnnit några af Versailles )k invåpara eller ens af de här vistande pari-s sarne utgångna för att njota af ett skåde. ? spel. De personer jag auträffat på mina väg ik hafva färdats i allvarliga affärer, har jagt tyckt mig finna, och de som sökt sig plati ser för att åskåda striden, hafva varit dels l korrescondenter til tidniagar, af hvilka nä-Y gra vågat sig midt in i bataljerna — en om4, sorg om de respektive tidningspublikernas förg del, som jag kan beundra utan att imitera d — dels turister, isynnerhet engelska, och dels s de närmasta trakteroas invånare, hvilka afY lätt begripiig orsak med stor upprvärksam54 het gjort sig underrättade om stridens alla!q detaljer. Atven medlemnar af corps diplo-!m matique hafva besökt dessa platser och .b stundom vågat sig ännu längre fram. d Men så har man haft teater i Verssilleg, Pb heter det. Hit kommo verkligen, för ett par: veckor sedan, rågra artister irön den lilla yv; Palais-Roya!-teatern i Paris för att gifva li representatiorer, men de stackars utsvultna k konstnärerna hade savrerligen icke skäl att 5 rosa marknaden, utan måste snart upphöra 2 med sina teatraliska föreställniogar. En!pm marknad har här varit, det är savnt, den: ni vanliga foire du Mai, men den bestod af nåvs gra !å stånd i Azenue de Saint Cioud och sö gjorde sannolikt ej stora affärer, eburu det bh ovanliga tilloppet af främlingar, d. v. s af i 7) Versailles icke bosatta fransmän, ty af an-jh; dra främlingar synes ej måsga, borde hafvani kunnat gitva något lif åt affärerna. Afjfö An AA LA mn VV ÖO AR N Am Bmw mm Fe HA mn bc) 1-5