Aftonbladet – 19 maj 1871, sida 3

och hjelp, skulle det vara en alltför stor rick att yppa deras tillvaro för dessa män, hvilka genom hunger och lifsfsra bliivit fullkomlig deeperata. Hvad gjorde det, dessutom, på hvad sätt hon dog? Att hon ej skulle lefva mer än några timmar till, derom var hon ij alla fall förvissad och huru kunde hon anse sig ogå rätt att sätta derss lif på apel, för möjligheten, att ännu en gång få se dem. Just då hon således var på väg att säga elideles allenn, arbetade sig en stor hund uppför branten och bar i munnen en fin battistnäsdut. Den ene af karlarce visade henne mnäsduoker, tsedan hunden sökte draga med sig der andre till kanten af den strida floden. Markisincan sög att näsdaken var hennes makes och då den af de båda männen, hvilken hade följt hunden, nu vände sig om och yttrade: Deat är klart att medborgarionan är ensam, ifall bennes vänrer brutit packen at sig gevom ett försök att komma ned här, ingås hon temiigen tydligt, hvad hennes makes och barna öde måsto blifvit. Hvad är ert pamn, medborgarinna ? fiågade Julss, hvilken höll näsduken. Markisinnan de Croisville. Männerna vexlade blickar med hvarandra. Ni är ej syska ? Jag är ergelska.n Hvad djeivulsn skulla hon i den här röran att göra? muimlade han. Nå, lika godt Värd mulåsnorna nu, om inte de äro lika styfva i knäna som jag. Sa så, madborga riona, vi skola göra det så beqvärt åt e son vi k Hvoam vet? Kanbända skol: i i p göra ett besök hos Mamme ke, Nå — dö skola vi alla en gån och det kan jnst komme på ett nt, om de sker genom bilan ellar kölden. Friskt kn rage, medborgarinna! Hvem vet hvad son