Aftonbladet – 17 maj 1871, sida 3

banken. Men all hans anvsträngning va froktlös och nästan förtviflad ropade han: Pierre, jag kan ej komma tre steg uppåt. Vägvisaren stod tyst en stund, och sade elutligen; . Gi? mig då så mycket rum ni möjliger kan Markisen tryckte sig tillbaka, ända intil snöbanken. Pierre samlade hela sin styrka till ect språng, och genom en otrolig ansträngping lyckades han med båda händerns få stadigt fäste i den skrofliga kanten at hällen, hvarefter han svingade sig upp på denzaroma. — Det var en farlig belägenbet, men för en så skicklig bergvandrara kunde tycka att den var långt itrån förtvifad. Man kunde så tycka, men man bedrog sig. Den utskjutarde bergshälien var verkligen ämnad biott för en person, ehuru iske i den menisg som markisen hade förmodat. Tasen vintrars frost och tö hade utfört sitt värr, och ehuru den hade utrymme för två, saknade den styrka att bära dem, Med ett dånande ljud och ett vildt rop af ångest, störtade både klippan och de båda offren för en dröm hufvudstupa ned i det våldsamma fallet. Det skulle tjena till intet att söka skildra farten af splittrads klippblock och sönderslitna menniskokroppar. Att någon lefvande varelse kunde göra denna färd, och för ett enda ögonblick behålla litvet, vore rentaf en orimlighet att förmoda. 5 Hvad som tilldrar sig under natten, det nå nu vara aldrig så verkligt ooh fattiigt. är ultid liksom höljdt i ea drämliik Rölan deremot, den töckniss--vJ87 Å j es -ov8 morgon ger ett on SH Kafe Så förhåller det sig icke .au6d 083 menniskor, men met hela naä