Aftonbladet – 16 maj 1871, sida 2

vandra på en gängstig, som sträckte gif tvärs öfver vägen och utan alltför svåra branter ledde uppåt bergstrakten. Han fortfor att gå, medan den kalla nattvinden susade omkring honom och förde många underliga, fantastiska Jjud till bans öra. Han kände dock ivgena frukten för inbillada faror. En person med inbillning kraft, skulla sett och hört allehanda förförande ting under ep ensam vandring bland bergen, en mörk vinterqväll, men Pierre kände sig vara på säker grund, och af fantasi egde han icke ett euda grand. Han kände att det var kallt, att San var hungrig och han bedömde efter sitt eget tillstånd, huru de båda personer skulle befiona sig, som han ru hade lernat, Det qvittade honom lika, om han skulle nödgas tillbringa hela natten ute, blott han hade något att äta och dricka, och som han icke byste ringaste tvifvel om att blifva väl emottagen vid Prå-aux-Fleurs, var ban vid godt mod. Ja, han sjöng en stump då och då, icke för att jaga bort spöken och troll, men emedan han hade ett modigt hjerta, eller rättare sagåt ett oförskräckt, ty ingen kan med skäl kallas modig, som ej har begrepp om faran. Det vissa är, att trots all Pierres råa sorglöshet, skulle markisinnan sjelf knappt haft något att anmärka vid den ömma omvårdnad, hvarmed han bar hennes lilla barn. Hur det var, kände sig Pierre ändå rätt belåten, då han på andra sidan af en öppen plats, såg ljus jysa i fönstret vid Prå-auxFieurs. Han påskyadade stegen och efter några minuter, slog han med sin krutna hand på dörren till dena enkla boningen. Det första han hörde till svar, var hunden, som gnällande skrapade på dörren för att komma ut till honom; derpå skrek en gäll ch rädd fruntimmersröst