Aftonbladet – 16 maj 1871, sida 2

du rätt i hvad du sagt, så torde det vara möjligt stt du kan rädda mitt barp. Han afvaktade ej något svar, men gick i detsamma bort till åkdenet, och upslyfte de filtar, som voro bredda deröfver. Pierse stod qvar med bekymrad min — ej underligt, ty han gissade hvad markisen hade i sinnet och kände sig föga hågad för ett ansvar, somi hög grad skulle öka svårigheten af baus före: tag. Under kappoz och fitar låg på halmen i vageen ett unat fruntimmer af mer än vanlig skövhet. Hernes drag voro af den ädlg, kraftfolla typ, som vitner om en otrolig styrka att hära fystskt lidande; men kände att hen måsteha lidit mycket, för att hafva sjunkit i ett tillstånd af svaghet, som stod på punkten åf sanslösket. Men så var det; blott i två fall visade kön ännu tecken till lif — i bröstets våldsamms htjviog och sänkniog vid de tucga apdadragen och i den ivstipktmessiga styrka, harmed hon slöt tili sitt bröst ett spädt bern, blott några veckor gsmisit, som tycktes vara döden lika rärs som dess mor, Markisen såg på dem för några ögonblick. Dat måste ske, yitrade han beslutsamt för sg sjelf. Tag tåget, Pierre. Dermod lösvjorde han, ej utan någon ansträngniog, barnet ur modrens famn. Han utbredde en kapra på marken, lade barnet erpå, hopföstede hörnoen sterkt, korsvis, höljde åter öfver sin bustru och lät Pierre, som ej vågade göra några icvändningar, sticka sitt bufvud och sin högra arm genom öppningarne på den sammsnåinutoa kappan så art des lefvande bördan kom att hrila emot hans venetra sxel, men lemnads båda armsarne fria. Pierre fatteds derpå tåget med båda bänd rna, sieg låvgsamt, baklänges ned för den sluttande banken, till klippan som bi