Aftonbladet – 12 maj 1871, sida 2

sSTYCEHOLB den 12 Maj. Men har vid föregående riksdagar. haft mänga snledningar att bekisga det menliga inflytande, som ärendenas höpande mot slutet af riksdagen uiöfvet på deras behandling och det bar icke sällan med fog anmärkts att det slunpats väl mycket men vigtiga frågor, eller stt sådana blifvit uadanskjotos blott derföra att kamrarne icke gifvit sig tid att pröfva dem. Ssår till dylika företeelse: ha visserligan icke saknats äfven vid dennas riksdag och vi kusna icke veta hvad de återståendo dagarno af riksxötet änon kunna koxzma att i sådant bänseerde iörete; men det måste medgifras, att dea behandliog, som uader ds sista dagarnas egnats åtskilliga frågor, icke kan beskyllas för att ha burit sråtr sf den vid arnslkardet at siksdagarnes slu vanlig2 brådskan. Isynonerbet gäller detta afseende på förhandlingarne i Första kam maren rörande fattigvårdsförordningen, hvilks icke ens i går aftoa buono afsiutas, ehuru sammanträdet fortsattes till midnatt. Kammaren genomgick under aftonsammanträde 5 39—46, hvilka bitöllos enligt utskottets töralag, med undactsg deraf, att kammaren i likhet med hvad förut ckett i Andra kammaren, utsträckte äfven till landsbygden der i 46 mom, 2 omförmälda rätt för fattigvårdssamhälle att åt en nännd uppdraga pröfniog af kl:gan öfver fattigvärdsstyrelses beslut. Beslotet bärom fattades med 44 röster mot 14, Största meniogeskiljaktighet yppsdes för öfrigt rörande frågan derom, huravida den fattige skall tillerkänvas rätt tll besvär öfver beslut röranda sökt fattigunderstöd. I4 46 mom. 3 stadgas stt besvär öfver vedercbörandes beslat angående sökt fatigvård ej får föras i annat fell, äa att klagardea tilltror sig kunna visa ait beslutet ej i laga ordnisg tillkom:sit. Emot detta den fattiges beröfvanda af hans rätt till klagan uppträdde grefva H. Hamilton, hrr v. Gegerfelt, Bennich, Nordström, Beckman, grefva C. G, Mörner, f.ih, 4. C. Raab cch Trolle, hvilka ansågo det inkonseqvent att staten stadgade skyldighet för komsnnen att gifra fattigonderstöd, rasen icke lemusde den fattige rätt att kuna påfordra en sådan skyldigbet, hvilken saknad af klagorätt redan i sig sjelf innebar något sårande för den allmänna rättskänslan. Då de dsjemto icke knude fiöna hvarföre härntionan ett uocsdantegsförbhåliande skulle stadges och ansågo att i fatrigvårdfrågor borde gälla detsamma i afseende på besvärsrätt som i kommunallagarns gäller rörande öfriga frågor, yrkade flare a? åesen talare afsleg ä momentet och bifall till ett af grefve H. Hamilton särskildt erad, förelag iriktning af ofvananförda åsigter, Å andra sidan oppträdde hrr Hasselrot, Caspersson, Tornerhjelm, von Koch, Rydin, Thyselius, statsrädet Wennerberg och Geijer hvilka framhöllo att då kammaren penom sitt beslut i afseende på 1:sta paragrafen grundat fattigvården bufvudsakligen på frivillighefens och den kristliga bari hertighetens princip samt gjort det till en ö:vsrsidig samvetspligt för staten och kommvnen att understödja den behöfvande, hvarpå naturligen icke kunde grundås någon rätt för den fattige tili understöd, så följde ock deraf, att ptgon rätt till klagan i deuta afssenda ej kunde ät den fattige inrymmas, Genom ea ändrig af nu igavarande bestärtmelse i den riktning motsidans talare angifvit Kulikastade man säledes hela grunden hvarpå den nya fattigvårdsagstiftniogen hvilade. Föröfrigt låge uti den