Aftonbladet – 11 maj 1871, sida 2

lligt föremål, alstrade å ena sidan en viss fryntlig ton, en viss brist på respekt för det behornade majostätet. I legenderna berättades hundratals historier om, huru de helige männen hade förstått att draga honom vid näsan; språkbruket, hvilket hemnlar ett uttryck sådant som din dumma djefvul., bevisar nogsamt detta. Han var just till exempel naiv nog att förse de byggmästare, som uppförde domkyrkorna i Aachen och Köln, med de förträffligaste planer och ritningar, väl hade han hos den aachenska arkitekten betingat sig, att den första lefvande sarelse, som inträdde i kyrkan, skulle tillhöra honom, och af den kölnska byggmästaren hade han till och med fått löfte om hans egen pörson; men den förste narrada honom genom att, innan någon menniska inträddei kyrkan, jaga en varginna ditin, och den andre droj tram en helig relik. under sin kappa och höll den framför näsan på djefvulen, hvilken måste taga till flykten under ett regn af välberättigade eder. I medeltidens religiösa skädespel uppträdde djefvulen alltid såsom styckets komiska figur, såsom den dummerjöns, öfver hvilken både hån och slag tegnade, och hvars burleska otur vår en ohejdbar källa till skratt för äskådarne, Men å andra sidan var förtroligheten med djefvulens personliga uppträdande bland menniskorna dock icke i ständattaflägsna den froktan som man hyste för hans makt, huru mycket man än kunde skratta åt hans otur på eoenen och i legenderna. Tvärtom, i detta afseende bidrog öfvertygelsen om hens ofta förekommande företeelse blott till att i en förfärlig grad öke antalet af dom, som misstänktes för att stå i förbindelse med honom och i följd af denna misstanke gjordes till föremål för en förföljelse, som framställer en af de krassaste formörna för det menskliga vanvettet, Alli