Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 2

om jag så får säga, väl samlade och alla med hemväfda, vackra, men ej pråliga öfverdrag. Den ståtliga gumman, som rörde sig med pägon svårighet — gikten hade satt sig i den ena höften fick jag sedan veta — lemnade oss, sedan vi lofvat att äta en tidig middag hos åem. Säg mig, bror — yttrade H — hvarföre a inte har besökt mig någon enda gång då du varit ione (i Stockholm), de här åren sedan jag sist var ute? Emedan jag iogen gång varit inne sedan dess. Om jag lefver till den första Oktober, så är det jemnt femton år sedan jag sist var inne. Men är det möjligt inföll jag? Att icke ba längre från Stuckholm och aldrig resa dit : ju en riktig försakelse? Åhnej — svarade an skrattande — jag har icke på många år behöft resa in, sedan nina söner kommo sig före, men de resa in alltsom oftast, då viha ågot att sälja och skola göra uppköpen, och när man blir gammal orkar man ejheller att 10 hela vägen, hvilket icke sällan händer. — Men behöfver ni då aldrig rådfråga läkare ätminstonen — inföll jag. Nej — sedm vi flyttade hit ut har jag aldrig varit snkare än att gumman min kunnat bota mig med de medel som hon har hemma; men hon år så slängd deri att folket på de andra örne rädgöra sig med henne vid rjokdomsfell, och de kalla henne redan för kloka guroman på — boda när de skola visa sin tackeamhet. H. märkte att jag blef alltmera nyfiken rörande vårt värdfolk ju längre samtalet fortgick, och till slut sade han till vår värd: Vill du göra oss begge ett stort nöje, så tala om huru det kom sig att ni flyttade hit ut: jag hör det gerna änyo. Efter några invändningar löt han slat