Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 2

ja — det var ju härom året i alla fall, mer dwlofvsdejudå så säkert att svart komma hit? Ja — ser du — svarede H. litet förlägen mia väg har inte leget bit åt iörr än nu ty jag bar mest hållit till hos:.. ute på Ornör om somrarne .och så har jag sett mig om i Mälaren också, förstår gu. — Den här — H. pekade på mig — är en riktig landtkrabba som nu skall se sig om iskärgärden och som tager på sig en riktigt högtidlig rådmansmin, så snart Augusta kränger aldrig eå lite Förresten heter ban — och är till professionen tidningsskrifvare Dermed var presentaslonen gjord, å den ena sidan; men vem och hvad vår värd var, glömde H. att säga. Vi infördes i ett stort rum, familjens dagliga. Det var i alla afseenden anspråkslöst, men så putsadt och trefligt, att man öfvertygades om den systematiska ordningen som ådde i huset. Två väfstolar voro i fu!l gårg och den gamla ståtliga, snyggt men taorfligt klädda hosmodren satt sjeit vid epolrocken. Se här mor ba vi ändtligen revisorn, på hvilken vi så länge väntat,, yttrade Aman — jag tillåter mig att så kalla vår värd, Hon reste sig upp med mnvågon svårighet, men välkomnade oss så hjertligt, men tillika så värdigt, att den tanken plötsligt uppstod bos mig, de tillhöra icke den vanliga allmogeklassen,. Utan det ringaeto bryderi i sitt sätt svarade hon sin man. Ja derom var jag viss att någon gång skulle revisorn hålla sitt löfte Vår värd öppnade dörren till ett innanfö! det större beläget rum. Vi möttes icke de! af den instängda loften som annars förefiones i rum, som ej begagnas. Alla möblerna der voro mycket tarfliga, de voro från en långt förfluten tid, men väl bibehållna; de voro,