Aftonbladet – 10 maj 1871, sida 2

jag såg ej ett enda toppadt träd, ochi hela beteshagen — ty det var en sådan hvarivigingo -—syntes inga afbrutna grenar eller annan bråte; det var påtagligt att en omsorgsfu.l rödjning skedde i och för gräsväxtens befordrande. Snart stötte vi på 7 ä 8 kor och en liten häst; alla dessa djur voro amå till växten, och det är, som jsg sedan fick veta, fallet med de flesta kreatur uti skärgården, der de storvuxna, ha svårt att försörja sig, och hästarne måste vara små, lätta och soabbfotade för att kunna begagnas vintertiden, när resor företagas till Stockholm, ej sällan på pattgammal ie. Alla djuren voro emellertid feta och frodiga — ätven de vitnade om en god vård. Efter en stunds vandring kommo vi in på ett väl skött gärde, visserligen icke stort, men säden växte frodigt och lofvade en rik skörd, och bortom detta i en liten dalsänkniog låg gården eller, rättare sagdt, de begge gårdarne med väl underhålln2, men anspråkslösa öbyggnader. Så hemtrefiigt, — utropade jag — och pilt i så städsdt skick.o — xJo jo men, — svarade H. — man skall också veta att här bor en familj, som är ovanlig i sitt slag. En gammal man, som varit högväxt, men ou af åren och ett träget arbete böjd, kom oss vänligt till mötes. Hans klädsel, som skärgårdsfolkets i allmävhet, viinade om en viss välmåga, men ändå mera om verklig busslöjd. Nå, det var då en bjerteglädjande eynn, utropade den gamle mannen, att se — han gjorde en liten paus — kära bror här nte hos oss, ännu en gång medan gamman min och jag lefva. Vi misetröstade om den glädjen, sedan den-ena sommaren gått efter den andra. Förra gängen var det — låt mej tänka efter — jo samma sommar som kung Oscar dog och i samma måned tror jag. Nå