Aftonbladet – 9 maj 1871, sida 2

Lyckliga de, som slippa helbrejda undan, om de sätta sig på tvären, som det ibland kan falla dem in. Ingen kan få upp en motsträf. vig dörr med en sådan eclat som herr Desperado. Jaså, du vill inte, he? och så tillgriper han sitt ultima ratio regum, konungars sista argument, hvarmed förstås så många väldiga kouffar, puffar och sparkar, som äro erforderliga för ändamålets vinnande. Det är ett oemotståndligt argument. Pooh, Pooh! hvad folk pratar om attxett mjukt svar stillar vrede. Struntprat! det är bara olja på elden. Herr Desperado tror ej på fördelen af saktmod och andra läror af den sorten. Slå honom på det ena kindbenet, och ni skall få se, hvad följden blir. Vänd er till honom, om pi vill ha så godt igen, och ni kan vara säker på att få ert mått väl stoppadt, skakadt och öfverflödande. Och på detta sätt har herr Desperado alltid ett ansenligt förråd af trätofrön på förlag, nu inkommet med sednaste lägenhet, alltid ett litet upplitvande krakel till hands att hälla sig varm med i vinterkylan. Dos. perado är en grälmakare gammal och vann, lika stingslig och rifvande af sig som en björnbärsbuske. Försök bara på att lura mig,, säger Desperado. Det skulle jag just vilja se. Men jag skall visa, att jag ej är rädd för någon. Han skyr ejbeller att på ett lysande sätt ådagalägga sanningen af detta sitt påstående för hvem det vara må, och följaktligen om någon af edra bekanta är i behof af en ventil för sitt koleriska temperament, behöfver urladda sig en qväfd förbittring, som ligger och gror, eller en envis, täppt förargelse, som. ej kan få luft — ja orimligare dess bättre — så laga bara, att han kommer i Desperados