Aftonbladet – 9 maj 1871, sida 2

få ut en kork med fingrarne, är altic ett större eller mindre tålamodsprof. De ligger något segt, något af boricka i korkens natur och man kan vara öfvertygad, att den. som ger med sig aldrig så litet, scart gär tvärt af. Hvarje känsla af rättvisa, billighet och ömsesidig eftergift tyckes väl under slika omständigheter fordra, att, om korken icke vill ut, den åtminstone bör förmås att ge sig in, för att taga kommande slägtens uppfinningsförmåga i anspråk att fiska upp den med rännsnparor och krokar. Men Desperado i håll med en kork! — — han skall låta er veta, munsjör, att han ej är den, som ger sig för så litet, han skall ha ut korken på sitt vis, äfven om ni får rätt på korkskrufven åt honom. Förr vill han skafva skinnet af fiograrne, runka lös hvarenda tandimunnen, bryta af sin pennknif eller sno en stac. kars gaffel i den olyckligaste fason, än låta sig så lumpet trotsas af den förenade segheten och hårdnackenheten hos en eländig kork och butelj i maskopi med hvarandra, huru törstig och otålig att komma åt innehållet han än må vara. Um hvarje annat medel sviker — Desperado rasande och de kringstående i en ångestfull spänning att få se slutet af detta pinsamma uppträde — jaså, du vill inte, du ? ih, du! — och knack! gär buteljhalsen mot ett bord eller krack! öfver ryggen på en stol eller kanske. till och med, vär saken drar ut på tiden och omständigheterna äro särdeles graverande — kratsch! flyger hela buteljen i väggen till tapeternas försköpning och mattans oändliga prydnad. Victoria!! Likaså är alltid något i olag med hans byrå, när han vill öppna eller skjuta igen en låda, antingen vill den ej gå ut eller Nk ligast) ej gå igen. Nå ja, lådan får ekylla sig sjelf för följderna! Och dörrar sedan!