Beethoven på bjudningar. Efter samtidas meddelanden, af dr Mårzroth. Det var en otreflig vinterafton. I täta flockar föll svön på det gamla Wiens smutsiga gator. Trafiken var öfverallt hämmad. De sammanfösta snöhoparne växte till böga kullar, arbetarne grätde och skoflade vid brinnande facklor i dem, och den hala stenläggningen var farlig att beträda. Just vid det ställe der denna gatkalamitet uppnått sin höjdpunkt, bemödade sig ett eleant ekipage att framtränga. Detta var utstyrdt i fullt gala, och på båda sidorna skyndade eller trippade efter den tidens sed tvenne löpare i rikt livr, bestående af en kort jacka med bindel kring lifvet, knäbyxor, silkesstrampor och en kulört mössa. Deras händer svängde högt uppblossande facklor, hvilkas beckdroppar föllo till marken och tvingade de förbigående att för denna nya våda jemka sig närmare intill husen. Vagnen måste stanna, ty det var omöjligt att i den trånga gatan framtränga genom de hopade snömassorna. Herrn i åkdonet öppnade dörren: Står dei inte till?. frågade han en polisfältväbel i närheten. Iote ännu på en timme, hr grefven, svarade den tilltalade höfligt och förde handen til ezakon. Gretven tog sitt parti och hoppade ur vagnen med den elegans som utmärkte den tidens kavaljerer, samt befallde kusken vända om, det är tillbakaskjuta vagnen till nästa gata och vänta der. Grefven sjelf insvepte sig fastare i sin kappa och fortsatte sin van drivg till fots. Var det inte musikgrefven ? tillfrågades fältväbeln utaf en af de nyfikna som i Wien alltid Jura på alla gator. Jo vissto, svarade den tillfrågade kort och vände sig bort. Jag kan just undra hvad som för grefven i denna trakt!, mumlade den nyt na till sin följeslagare, och båda satte sig igång för att följa grefven i spåren. Denne vek af i en sidogata och stannade kort derpå vid ett af de närmas:e husen. Portklockan måste i storlek åtminstone kunnat väta sig med en kapellklocka, ty den klingade med sådan makt, att hela hoset till grefvens öfverraskniog gal ett dånande genljud. En gvinna öppnade,