Aftonbladet – 5 maj 1871, sida 2

pryda denna lilla vexel med ert namn, redan som autograf skulle detta papper få ett stort värde.x Ni är en narr! — men ni talar om ett hundra floriner, och här står ju: Tre månader å dato betalar jag tvåhundra floriner!, — Jaså, var det meningen? Då ber jag er om förlåtelse! jag tog er för en narr, men pi är en skurk !o Beethoven hade vid dessa ord rusat upp och uttalade de sista orden med en så dundrande stämma, att bofven, som påtagligen var underrättad om Beethovens omständigheter och här hade väntat på honom, stod der som förstenad. Men derpå fann den store mästarens beundrare, rådligast att ofördröjligen taga till fötters. Beethoven fann denna scen så komisk att han utbrast i ett ljudligt skratt, och detta intermezza höll honom hela dagen vid bästa lynne. Öm aftonen begaf sig Beethoven till musikgrefvens soire. Utkommen på gatan fann han den grefliga vagnen och en medföljande lakej som anmodade honom att begagna den. Beethoven fäste dock ingen uppmärksambet härvid, utan fortsatte sin vandring till fots oaktadt de smutsiga gatorna. Uti grefvens salong helsades han med uppriktig vänlighet af värden, äfvensom af historikern Joh. v. Miller, författarne Hormayr, Mailatb, Steigentesch, kompositörerna Weig!, Gyrowetz, målarne Fiäger, Lampi m. fl. Beethoven var ovanligen lifvad, och nttryckte sig så fint, ofta qvickt, att alla hänfördes af hans älskvärdhet och till och med måste erkänna att han, med undantag af de fullstänkta skodocer, på intet vis felade mot den fina tonen i denna eleganta salong. Några dagar senare fann Dietrichetein tilltällo att med kejsar Franz ordå om denna soir6, hvarvid han ej glömde att prisa Bsethovens älskvärda väsende. Så man har förtalat denne Beethovenn, anmärkte kejsaren. Och hos er har han uppfört sig så oklanderligt ? Som jag redan haft äran att försäkra ers majestät !, Vet ni, min grefve, att det gläder mig! jag hade gerna sett mannen hos mig, men jag var alitid rädd för honom. Jag säger det helt öppet. Inte för bans politiska griller och inte heller för hans uppriktighet; jag hör tvärtom gerna att man talar som man tänker, men vet ni, så utan all gräns! det går aldrig anl Jag förnyar min försäkran att alla som