Aftonbladet – 3 maj 1871, sida 3

fas, af ingen nekas. Sedan rotehållarne, såsom vi hoppas sjelfmant afstått från det lika ogrundade som löjliga påståendet att vi andra, icke rotehållare, borde betala deras skulder, så lider det intet tvifvel det ej vi andra, såväl af billighet som klokhet, skola medgifva sådana åtgärder hvarigenom rotehället befrias från de stigande bördor som möjligen kunna blitva en följd af ökade fordringar På skicklighet hos soldaten, och hvilka under nuvarande förhållanden mer eller mindre direkt hvila på detsamma. Och allt hvad som under sådana förhållanden kamrarne vid nästa riksdag finge att göra vore således, att sedan de tillsett att de af dem åtagna pligter, och uppställda fordringar blifvit riktigt uppfattade, bestämma det helas styrka samt de penninganslag som deraf äro beroende. Någon annan väg än denna finnes också ej — alltid under förutsättning af — att man verkligen vill målet. Lika litet som någon riksdag kan uppgöra något sammanhängande och dugligt organisaionsförslag, lika litet kan någon styrelses örslag räkna på framgång såvida det ej vilar på af nationalrepresentationen, förut, nedgifna grunder — initiationen i den väa må nu tagas af representationen eller styelsen. Den sällsporda villighet att utan afseende vå egna förutfattade meningar alltid söka lärma sig till det rätta, som den närvaranle krigsstyrelsen vid flera tillfällen ådagaagt, ger oss anledning hoppas att en sådan ehandling af försvarsfrågan ej skulle röna notstånd hvarken från styrelsen sjelf eller från dess vänner inom representationen. Och att den stora vältänkande roassan cke allenast önskar se ett slut på ordandet ch en början till handling, utan äfven villigt ill bidraga till de, måhända något ökade ostnader, som den vigtiga frågans lösning 1edför, derom äro vi, trots allt det bulller i göra, väl alla öfvertygade. Gammal Militär.