Aftonbladet – 3 maj 1871, sida 3

al. om att blultvande stamtrupperna mäste var fördelade på annat sätt än de enligt indelvings verket äro, på det att stamtrupp och beväring p alla ställen måtte komma att stå i bestämdt för hållande till hvarandra. Med den korta öfnings tid af 82 dagar som blifvit bestämd för bevärin gen, finnes ingen möjlighet att inom densamm erhålla underbeväl för reserven, hvarför man må ste förkorta tjenstetiden för stamsoldaterna, p: det att dessa i händelse af behof sedermera mått kunna inträda såsom dylikt befäl. Lika litet kar man erhålla annat folk som är behöfligt, då de gäller, utan vidtagande af en dylik åtgärd. Dei föreslagna ökningen af volontärerna vore ett för sök att göra öfvergången från det bestående min dre tvär och hastig. Tal. ville ej påstå att der värfvade soldaten skulle vara mera intelligent är den indelte, men ville hålla på att då den förr antages med afseende fästadt på hanslämplighet så som underbefäl, gå vore han härutinnan mer intelligent än den indelta soldaten, hvilken oft: väljes med afseende på, huruvida han är duglig att uppfylla sina dagsverksskyldigheter hos rote hållaren. Af de karlar som tal. sändt till under officersskolan från sitt regemente hade 55 tagif examen med högsta betyg; 39 af dessa bade tagil underofficersexamen och resten korporalexamen Således, och det ville tal. gerna medgifva, funnes bland de indelta soldaterna briljanta hufvuden; men det förhåller sig med detta på samma sätt som då man skummar mjölk: man får först gräddan och sedan, om man fortsätter, allt sämre och sämre: Beträffande den omständigheten att gaknaden af torp skulle verka demoraliserande på soldaten, upplyste talaren att för närvarande i Sverige af 23,886 man blott 16,432 ha torp, och tager man kavalleriregementena i betraktande, så finner man att af 3249 man blott 990 inneha torp. Tal. l visade vidare att äfven i Preussen finnes en stamtrupp bestående af unge män, som inträda i hären och bli underofficerare, hvarpå de efter 9 års tjenstgöring äro berättigade till erhållande af civila tjenster. De komma sedermera landtvärnet till godo såsom befål. Talaren slutade med att förklara att reservanterna egentligen afsett att visa, det man icke hade gjort nog, då man antagit värnepligtslagen för att betrygga fosterlandets föravar. Hr Rydqvist erinrade om att man vet hvad man har, men icke hvad man får, och ville derföre fasthålla vid den indelta armån. Tal. förenade sig med br von Ehrenheim. Hr C. Ekman trodde att man af den indelta armån kunde erhålla en stam ifall densamma finge utvidgad öfning och tjenstgöring och yrkade derföre bitall till K. M:ts förslag, föröfrigt instäm-: mande med grefve Björnstjerna, på det att K. M:t måtte komma i tillfälle att bestämma om lindring för rustoch rotehållares ökade besvär. Hr Casparsson vände sig mot reservanternas förslag och ville om svenska folket och indelningsverket säga hvad i Fänrik Stål yttras om von Konow och hans korporal: Som goda vänner får man dem ofta se, men nästan lika ofta så gräla de, Blir det på allvar fråga om indelvingsverkets upphäfvande, så skall utan tvifvel svenska folket väl betänka sig. På hållna folkmöten har man allmänt uttalat sig för indelningsverkets bibebållande, och ehuru talaren ej ville tillmäta folkmötena synnerlig betydelse i deras nuvarande form, så vore dock saken af vigt. Varnande för förbiseende af rustoch rotebållarnes skäliga anspråk ville tal. rösta för hr von Ehrenheims förslag. Hr Nisser erinrade om att för den arme som vi ville och borde hafva, uppgående till 120,000 man, behöfdes minst 20,000 man befäl. Om icke detta antal befäl kunde erhållas, så vore armån oanvändbar. Till befäl kunde man antaga soldater af stammen, blott bans tjenstetid blefve inskränkt. Talaren uttalade en förkastelsedom öfver soldattorpen. Med torpet följer en oändligt ange näm känsla af ett hem och dermed följer äfven familjelif. Så länge soldaten har denna känsla som binder honom, är han icke duglig. Denna redbarhet och pålitlighet, som utmärker den indelta soldaten, beror icke på torpet, utan på den militäriska uppfostran han erhållit och som gör dessa hans egenskaper till en vana. Talaren erinrade vidare om att under de första 60 åren efter indelningsverkets införande funnos icke torp, och de svenska soldaterna utmarkte sig just mest på denna tid. Talaren erinrade vidare om, att vid den tiden, då hela Europa slogs med värfvade trupper, så var Sverige det första land, hvilket antog en arm6, som utgick direkt från folket. Men ser man efter under hvad förhållande som denna armå vann sioa segrar, så finner man att organisationen var sådan, att på 150 man funnos 21 man befäl, eller just den proportion af , som förefinnes mellan befälet och soldaterna i den preussiska armån, Men hvarför duger icke vårt system numera? Jo emedan Sverige stått absolut stilla alltsedan år 1810, ty organisationen år 1812 var blott en organisation på papperet. Talaren gjorde derefter en framställning öfver huruledes man öfverallt förstorat sina arm6er tredubbelt och derutöfver mot hvad som förr ansågs behöfligt. Så hade Preussen år 1683 80,000 man, under Fre-. drik II 200,000 man och år 1866, då dess arm6 med den allmänna Der ärängspligtens införande fått sin rätta grundval, 320,000 eller med landtvärnet 700,000 man. På samma sätt borde Sverige kunna få en armå, tillräcklig att skydda sin sjelfständighet. Yrkade bifall till reservanternas förslag. Hr De Mar6, som äfven ansåg en lindring nödvändig, yrkade bifall till hr von Ehrenheims försl 0 PE OR To MOR ag. Hr Falk ansåg att indelningsverket icke utan stor uppoffring skulle kunna upphäfvas och trodde att detsamma med någon förändring kan användas ill stam, hvarföre tal. hemställde tili den talare från Wermland, hvilken nyss bade ordet, om han j trodde att något i den vägen skulle med lättnet kunna arrangeras. Hvad beträffade förslaget stt värfva soldaterna, så hade detta sina svårigheer, ty om också den värfvade soldaten kunde med ätthet få arbete i Skåne, så vore förhållandeticke letsamma i andra delar af landet. Tal. skulle veat förorda grefve Björnstjernas förslag, hvilket ifven lemnade rum för pröfning af rustoch rotenållares besvär, men då icke alla kunna eller vilja egripa detta, så instämde tal, med hr von Ehenheim. Hr Ekenman yrkade afslag å utskottets förslag, medan vi genom detsammas antagande skulle beöfva våra efterkommande allt hvad vi i arf motgit från våra fäder. r v Otter ansåg, att i fall man ville ersätta f a 1 I ustoch rotehållare för deras ökade besvär, så ade man blott en utväg och det vore att från j 1emmanefts ränta afdraga ett belopp motsvarande len högre kostnaden — något som endast K. M:t! unde göra. Förändringar trodde tal. skola enl igt reservantervas förslag gå mycket fortare för ig än i detta förslag antagits, ty de rotehållare, v om funne sin fördel dervid, skulle utan tvifvel t örmå soldaterna att mot kontant ersättning taga fsked. Tal. trodde den indelte soldaten skola e ned lämplig öfning blifva fullt duglig som befäl?2 ch yrkade afslag å reservanternas förslag. F Hr Wid6n fruktade, att af de indelta soldaterna t kulle kunna bli pretorianer, som i ögonblick af ara vände gina våpen lika käckt mot fosterlandet om mot fienden, och yrkade bifall till hr v, Eb-2 enheims försla d Hr Sträle ville angluta aig till hr v. Ehrenbeims örslag med anledning af de åtgärder till utre-s ande af rust ochrotehållares Besvär, som detlå Srordade. Grefve Henning Hamilton yttrade, att man nu nfölle reservanternas förslag, som om det ginge t på att döda indelningsverket. Så farligt vore et dock icke, Reservänterna ville blott att en el af atamtrupperna skulle undergå någon föränfå ripg. Man har här antagit en beväring och fråAn är nu den, om man har tillräckligt med stam ir denna armå. Somliga säga ja, och bland dem en man, som bar den största militäriska erfareneten ; andra säga nej, och bland dem äfven permer med stor erfarenhet. För att fåsaken ännu r: era klar, bade åtskilliga yrkat återremiss, men . visade att en dylik icke skulle leda till något, elst åsi i båda kamrarne vore så betydligt k al. anhöll om att få före It ra em Hen. em