Aftonbladet – 3 maj 1871, sida 2

Dea der lilla stygga flickan, sade den sköna damen och började åter skratta, gjorde mycket mera ondt, som er gäst blef offer tör. Är det möjligt! utropade dofia Ezcolastica, stackars gosse! Valgarne Dios! gå elakt det barnet var! Och hvad gjorde hon då? Då han kom till Cadiz, ådrog ban honom en duell med en fransman? Santo Dios de Israel! utropade båda de goda gummorna. Några dagar senars omtalade hon detta, hvarpå er gäst måste fly och blifva borta från sitt fosterland. Är det möjligt? Ett sådant barn! Men detta var ändå inte det värsta spratt hon spelade honom, ty dä hans nåd, många år senare kom till Håvana, lade hon på bovom, som på ett tålmodigt får, äktenskapets heliga ok; ty jag, som nu är hans hustru och er ödmjuka tjonarinna, min fru, jag är just den elaka Margeritax Dios mio! Dios mio! Och hurn bar detta tillgått? frågade de båda gamla, Er besynnerliga gäst,, svarade den tillfrågade, blef efter tolf år, tillbragta i strider och fältslag, hvarunder han vunnit befordran och undgått döden — som han ständigt undkom — med det der ärret vid tinningen och ett spiittradt skulderblad till minnesbeta — slatligen skickad till Havana, der han träffade sin fordna fiende, den elaka Margarita, och hon — som pi ser — hade förmodligen förändrat sig till sin fördel, emedan hennes motståndare alldeles förändrade tänkesätt med afseende på henne. De båda gummoraas förvåning, som ständigt ökades, steg till sin höjd, då de sågo ett par uppassate från värdshnset inträda, bärande ett par brickor med en Fö måltid. Margarita ilade emot dem, aflyftade locket