Aftonbladet – 2 maj 1871, sida 2

blifva uppenbara. Det ör som om den gadomliga rättvisan med sin andedrögt borthåste den slöja hvarmed menniskoroa tro sig kunna dölja sica illgerningar; utan tvifvel har i detta oförklarliga kuvgörande af dylika hemligheter försynen ett visst omedelbart deltagande. Nägra dagar senare, då Leopolda en afton var i ett stort sällskap hos grefvinnan de Ia Earamada, företog sig en af de närvarande herrarne, som ej hade minsta aning om hvilka de handlande personerna voro, att utförligt berätta hela historien. Grefvionan som vas elldeles okunnig om slutet deraf, bleknade och såg på Leopoldo, som var så lugn och orörlig, som om man talat om en tilldragelse på morernas tid. Och man har inte lyckats upptäcka hvilka duellanterna voro? frågade någon af sällskapet. Nei, alldeles intes, svarade berättaren. Och det är verkligen en lycka, ty royadigheterna äro ursinniga och förklara, att det är nödvändigt att statnera ett exempel, så att dylika strider inte återkomma. Men jag vet hvilka de voron, sade Margearita törnöjd. Barn! utropade modren i yttersta ångest och grep henne i armen. Jo, jag vet det, ropade den lilla, harmsen öfver tillrättavisniogen. Den som spelade var Ardsz, och fransmannen, som ville höra honom, var kaptenen, som hade vakten vid Puerta de T:erra. Ardaz, för andra gången tvurgen att fly för Margaritas skull, gick följande morgon, innan det dagades, ombord på en engelsk ångbåt sväriande öfver alla ilia uppfostrade, näsvisa, påflogna och sqvallrande småflickor.