Aftonbladet – 1 maj 1871, sida 3

detta lifvet som för det tillkommande. Bland all :de välgörande verk och inrättningar, hon omhul f dade, är det särskildt detta institut för dåöfstum ma och blinda samt tyska skolan för döfstumms hvilka af saknaden förenas kring hennes minne Under elfva år har drottning Lovisa varit dett instituts beskyddarinna och tysta skolans från des t stiftelse. Om jag nu kunde eller ville uppräkn: 4 och beskrifva ellt det goda, hon i denna egenskaj verkat, skulle säkert hon sjelf vara den första at stoppa mig munnen ti!l;ity hon hade den slags höghe om iake vill synas eller prisas, och derför främjad kon efter sitt omdöme och bjertas mening dess f styresmäns och lärares heder, dessa barns väl oc beredde allas vår fördel och glädje, men ho1 I gjorde det icke för att få uppbära tack derför j utan hade hon tacksamheten till godo i våra bjer 5 tan. Jag vet väl, att i vår tid mången anser de r vara nästan utan gagn att hafva en högt ställc I pergons beskydd för värf, som i sig sjelfva god: : ändå drifves af goda krafter. Inför drottning Lo f visas bild skola vi icke här tvista om dagens lös: läror, men så mycket böra vi nämna, att den an I förda uppfattningen underskattar nödvändigheter I för oss att för ett godt värf använda alla gode I i menskliga krafter, och tvifvelsutan skall det så t I blifva intill de menskliga samhällenas undergång att dess medlemmar allt efter olika ställning och j j vilkor, efter olika inre och yttre begåfnicg kunna verka den ena mera och den andra mindre för goda ändamåls befrämjande. Skulle jag då icke I med bön och bopp se upp tiil den, hvars kärlek I för samma mål kan verka mera än de flesta andras? Högmod störtar för egen tyngd. Gud står mot de högfärdige, men de ödmjuke gifver han hvad de behöfva, och det är kärlek vi behöfva, kärlek i svaghet och brist. Det vä på det sättet drottniog Lovisa var vår beskyddarinna och det är på det sättet vi behöfva att en annan älskande hand upptager det arbete, den i döden stelnade lemnat. Vi äro visst icke mera än andra några underbarn, så att vi motsvara den kärlek, som från tron och folk strömmar öfver oss, men det är icke heller fullkomligheten utan Dyästfalligheten, som kräfver kärlek. Det är stort att beundras, men skönt att älskas. Då vår samfällda saknad öfver drottning Lovisas bortgång vore ett ojäfaktigt bevis på hvad vi i henne mistat, hvarför skulle vi då icke gifva ett offentligt om ock enkelt uttryck deraf? Vi blygas icke att erkänna våra förbindelser till henne. Vi älskade henne och vi älska henne ännu, ty bon är ännu ibland oss, fast hon gått bort för vår synliga förnimmelse och när hon det gjort, uttala vi helst vår sorg i helgedomen, ty sorgen är gudomlig och der finnes tröst för all sorg, der tronar han, som är uppståndelsen och lifvet. När skola vi förnimma, att vi icke sakna skydd under bans hand, som sträcker sigöfver både besikyddarinnan ochskyddslingarne och i hans namn hoppas vi, att den väg, på hvilken hennes böner för 0ss så ofta gingo, nu är af henneg befriade ande uppnådd, så att hon ängigte mot ansigte med den bimmelske fadrer kan lägga sitt kärleksord för oss, det vi så väl behötva, och inför hans majestät bekröner sina -älsklingar med sådana kransar, som äro ovanskliga och som beteckna de kristnas arfverätt i himmelens rike och säkra hopp att få allt hvad de i Jesu namn begära. I detta hopp, att vår bortgångna drottnings förklarade ande gått före oss till him-: melens salar, skola vi röka att uppfostra ora för: det lif, som fortgår sedan kroppshyddan förhärjats. Blifve denna vår bön och vår bim melske: Faders ja och amen dertill vårt bästa skydd under de tider, som stunda, då skall döden icke: hafva någon fara, gom skall förgkräcka oss, sörgen iogen bitterhet, som ej skall försonas. i Den vår, som väntades med solskensdagar, I Med fröjd och rosor och som förr med sång. ! Hon blef sig vu ej lik, så mången klagar, i Hon blef gå kall och kulen denna gång. i Ja, men när nu hon slutit i sitt sköte H Den värma, hennes brustna hjerta gaf, I Hon sända skall till varma dagars möte En lifsvets helsning ifrån bennes grsf. Hon lifvets sorg med evig tröst förjagar och hoppets rosor etrör kring Nordens land. — Som efter fångenskapens vinterdagar Fritt kyssas rark och bölja vid vår strand; i Så himlens dotter, menskosjälen, bunden i Ett hfs mivut vid jordens kalla grus, Får ila hänförd uti afskedsstunden i Till sonens möte uti fodrens hus, I evig vår må der din ende skåda Med kärlek såsom förr på dessa barn. Om någongång det sanna de förråda, Om ondskan snärjer dem i sina garn, H Med blicken skymd af tårar skall du bära I Vår bön om frälsning fram med englatal. i Men ora de Herrans bud och fruktan lära, Då får åu glädjefest i himlens sal. I Derefter sfsjöpgs en sorghymn sf vacker ffekt och till hvilken orden, efter uppgift! fattade af institutets föreståndare, bade ij ljande lydelse: Stor com Maka, Mor och Qvinna, H Har den Hulda från oss gått. i Att af alla kärlek vinna, H Föll på Hennes sköna lott. Redan då Hon till vårt Jand Kom och landsteg på vår strand, Ifrån dalen, ifrån höjden Jublar emot Henne fröjden. Ifrån tusen röster skalla Välkomsthel!eningarnes )jud. Sällbet, lycka de nedkslla Öfver Brudgum, öfver Brud. Festligt tåget framåt går Mot Manilla, der Hon får Utaf barnen hyllnipgsgärden: Guds välsignelse på färden. Så Din ankomst var, Lovisa, Adla drottning, ömma mor. Nödens barn Din godhet priga. Ljuf Din hågkomst bland dem bor, All den kärlek, zom Du vann, All den byllning, som Du fann, Var Din Kronas skönsta peria, Som skall stråla arla, serla, a Sorg pu rår i Kungaborgen, Makan, Vännen sakpas der. 1 Rörda af den djupa sorgen Synas äfven barnen här. Du ett huldrikt stöd dem var, Kärlekefull mot en och hvar; Derför aldrig Du förglömmezg, Du i tacksamt minns gömmes, Tack! Farväl! Från stjernelanden Skådar Du till jorden ner, Och den saliggjorda Anden För sin Kupg, sitt Folk nu ber. Skänk oss, Herre, fridens lön: Uppfyll hjertats varma bön: Ait en gårg vid Engelns sida Salighetens fröjd förbida! Den vackra festen, som säkerligen hos alla! emnade ett godt intryck, afciutades med junganvdet af psalmen 452, BYAR NORGE. Sto;tbinget valde den 28 i fö c ill president Kildahl, sedan Sverdrup andsanedt sig att blifva återvald, till vice p venwadena ill anlbratavara Rascahkh nah jure jan Soh järnet FT) (93 0 ed je Jat ÄV Mp kr fr fär