Aftonbladet – 1 maj 1871, sida 3

Isanghaättet svarligen erhaålla. Årsbok tjat nia rns nn Sorgefest. I En sådan firades sistlidno lördagseftermiddag vid Allmänna institatet för döfstumma och blinda å Manilla, till minne af framlidas drottning Lovisa, som i lifstiden var detta instituts beskyddarinna och alltid med det innerligaste intreste omfattade detsamma. Denna fest, enkel och utan anspråk, samt jast derigenom den värdigaste hyllning åt den flärdfrisste farstinna, gjorde på åhörare och åskådare det djupaste intryck. Vi säga med flit åskådare, ty bland publiken märktes många, hvilkas gester och lifliga minspel förrådde, att de tillförne utan tvifvel tillhört antalet af institutets lärjungar. För dessa tydde institutets föreståndare direktor Borg medelst tecken såväl orden till de afsjungna psalmerna och till sorghymnen, som ock det tal, hvartill vi längre ned skolå återkomma. i Den lilla vackra kyrksalen, der festen förgiggick, var för tillfället enkelt, men smakfollt dekorerad. Dess läktare, hvars balustrader voro öfverdragaa med svart flor, voro smyckade med kransar och guirlander af hvita rosor, inflätade med gröna blad, och rgelläktarens balustrad var anbringadt ett kolossalt L med kunglig kroca öfver, likaledes förfärdigade af hvita blomwor på grön bottev. Vackrast var dock altaret dekoreradi medelst cypresser och. nerier, ichvilkas midt drottoingens Isgerkransade bröstbild var placerad på en med svart öfverklädd piedestal. Deröfver höjde sig kyrkans altarprydnad, föreställande Frälsaren, som, hällsnde kalken i venstra handen, välsignande utsträcker den h don institutets direktionsledamöter arnt och istagit för dem anvissde platser närmast koret, öppnades festen med en sorgmarsch af L. v. Beethoven, hvilken med ganska god serospelning från orgelläktaren utfördes af ett kapell, bestående uteslutande af linda gossar. At liksledes blirda elever g3 sedermera under orgelackompagsement psalmen AZ 11. På högra siden af koret var en talarestol srordurd. Den intogs nu i institutets religion re pastorsadjunkten Liljeblad, som derifrån höll ett särdeles vackert och tilll bjertat gående tal, hvilket, så vidt lyckats oss att stenografiskt återge det, hade följande lydelse: Hvyilken betydelse en enda menniska kan ega för en hel krets menuiskor, ja, för hela folk, derför behöfva bevis icke hemtas elier exempel tagas från tronen, vare Big den menskliga maktens eller vetenskapens eller konstens troner, ty det är icke så, att blott de stora och upphöjda bär i verlden ega betydelse framför de ringare eller smärre, utan äfven den ringaste menniska kan ega större betydelse än mången större och högre. Inom familjen är det icke blott husfadren och huemodren, på hvilka blicken hvilar, utan äfven de spädaste medlemmarne af densamma äro förtjente af lika stor uppmärksamhet. Det finnes en lag, som gäller för allt menskligt samfundslif och den lyder, att vi behöfva hvarandra. Den, som är mest tillräcklig för sig sjelf, är den minsta menniskan. Den ringare behöfver den högre och den högre den ringare. Men det är icke yttre umgänge, grannskap, hjelp, skydd och mera dylikt, eom vi behöfva af hvarandra, ehuru äfven sådant är på sin plats och kan hafva stor betydelse. Icke heller behöfva vi hvarandra såsom ett blott och bart likgiltigt sällskap — det är hvarandras kärlek, vi behöfva, ty den förutan är allt annat ett intet. Hvad betydelse den ena menniskan har för den andra, för störrs kretsar eller för hela folk, det beror på måttet af hennes kärlek, ty i sjelfva verket är det kärleken, som gör oss till menniskor. Vi blifva det mera i samma mån som vi älska mera. Det är dock icke den kärlek,som omfattar nilt såsom mål för egen vinst och njutning, utan den, som offrar sig för andra. Verkligt stor är endast den kärleksfulle, endast den som med ansträngningar och uppoffringar verkar för sina medmenniskors bästa. En sådan storhet behöfver icke tronens glans för att vinna erkännande af goda och tacksamma medmenniskor, men der den yttre slansen tillkommer, förminskar den visst icke den nnaeboende högheten, utan bilda dessa samfäldt ett WA mycket klarare strålsnde ljus. Hvilken betydelse an menniska, utrustad med en sådan dubbel krona, kan ega för en större krets af menniskor, ja, för hela olk, har sällan fått ett så Kdelt uttryck, som ust i den tilldragelse, som föranledt oss att samas här i dag. Från utlandets oro, från omtankan för en lycklig lösning af vårt eget fosterlards vigtigaste fråga vändes plötsligt allas blickar åt ett annat håll, men dessa blickar voro tårade den gången, ty de vändes mot grafven. Dessa intressen voro förenade med räddhåga, ty! de rörde sig kring konungaborgen, der pröfning ! ch bedröfvelse rådde. Så mycken bevyydelse har Iskande menniskas lif för oss, att vi kunna slömma, huru verldarne dansa i sina banor omring oss, för att stå handfalna vid hennes lödsbädd, Denna betydelse egde drottning Lovisa ör oss, emedan hon egde det mått af kärlek, utt hon icke blott delade glansen sf den kongl. kronan, utan ock de skuggor af sorg och lidande; för hvilka icke ens tionen är fi; at hon cke blott njöt minnet af sitt kemlands solskensdagar eller ögonblicken af egen lycka, utan HKf-j en deltog ideras lidande, för hvilka ej blott! ninnet utan äfven det närvarande är insvept i; öcker. Derför egde hon den betydelse, som : rifvit sig uttryck i tvenne länders allmänna sorg : vid hennes graf. Hon icke allenast egde utan. I ger och skall alltid ega denna betydelse, cke blott för de kretsar och folk, ivom ; wilka hon verkat, utan äfven för komman-; le tider och slägten, ty det gudomliga! x odödligt och det finnes i alla verldar, hvilka: lerförutan vore utan betydelse. Icke biott dy tan äfven här följa oss våra gerningar efter, och l å vi hoppas, att bennes gerningar voro gjorda ij ro och kärlek — den tro, som är på Gud och 3 den Han gändt hafver; den kärlek, som är af esus Christus — så skall drottning Lovisa för oss 8 lifva icke blott ett vackert minne, utån hennegt nde skall för oss lefva i verkligheten och åter-g pegla de gerningar, som hon i Gudi gjort och om efter henne i Gudi göras skola. Det är icke I fter dödsbudets första iotryck, som vi i dag åter; alla henne i minnet; men efter alla tocksägelser d l ch gorgmässor, som hållits i anledning af den älkade drottningens frånfälle, efter allt erkännande, om egnats hennes dygder såsom maka, moder och vinna, är det ännu något, som återstår särskildt ör oss. Det är icke utan mening, som allmänna istitutet för döfstumma och blicda å Manilla i ag emyckat sin tempelsal med växter, som påvinna om grafvens mål och klädt den i den svarta s irgen, som plägar uppsökas af sorgen. Det är!np ske första gången drottning Lovisa samlar 0sslg ;yresmän och lärare här med barnen omkring 0s3 Il fest, men väl är det första gången kon bjuder IX s3 på sorg dervid. Förr var det alltid glädje, I i e h (6 I in d Z å efter den höga beskyddarinnans anordning den linde med lättare steg sökte sig väg till samliogslatsen, der icke-seende ögon strålade och der undna tungor jublade. Vid sådane tillfällen krefvos utan tvifvel några af de första raderna f drottning Lovisas historia. Då hon en vacker årdag för 21 år sedan gjorde sitt intåg i Sveri. I eg hufvudstad, var det hår hon landsteg och det ar af sina blifvande älsklingar hon först helsades D etta må synas såsom en tillfällighet; följden blef D neilertid den, att hon under sia spira, bland an1 ra, samlade just dessa barn. för hvilka gedandogg I IE